Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens Frågor 2. 12. 1922 - Moderna Plimsollare - Reformer och missnöje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
596 DAGENS FRÅGOR
fara» i den svenska lagen onekligen innebär, varjämte i dessa län
ders lagar uttryckligen säges ifrån, att nedlastning över lastmärket
utgör ett skäl till förbud mot nyttjande. Ursprungligen har det nog
också varit meningen att den svenska stoppningsrätten skulle vara
mera omfattande, än vad sedermera blivit förhållandet, vilket
framgår av formuleringen i sjöfartssäkerhetskommitténs förslag till
tillsynslag, där ifrågavarande rätt skulle inträtt då »fartygets nyttjande
är förenat med uppenbar fara för fartyg, liv eller gods», och att
man härmed velat komma betydligt utöver gränserna för nuvarande
bestämmelse, framstår ännu tydligare av motiveringen, där det
säges, att »vad angår ’liv’, må uppenbar fara anses föreligga, även där
förlust av människoliv icke kan väntas uppkomma, men kroppsskada
eller ohälsa uppenbarligen kunde av det anmärkta förhållandet vållas».
Det tillägges därjämte, att »med denna uppfattning är det
överensstämmande, att även beskaffenheten av de rum, vilka äro avsedda
för de ombordvarandes vistande, må kunna föranleda till utfärdande
av förbud mot fartygs nyttjande, intill dess bristen blivit avhjälpt.»
Ett utvidgande av stoppningsrätten i ungefärlig överensstämmelse
med vad ovan anförts, torde därför vara påkallat, och redan
vetskapen om tillvaron av en dylik rätt lärer nog ställa vederbörande
redare eller befälhavare tveksamma inför frestelsen att överlasta ett
fartyg eller sända det till sjöss i mindre sjövärdigt skick. Såvitt
bekant har den i England och Norge existerande vidsträcktare
stoppningsrätten ej visat sig medföra några olägenheter för den legitima
sjöfarten.
Å andra sidan kan av naturliga skäl icke samma trygghet skapas
till sjöss som vid trafik på land. Sjöfarten måste räkna med andra
risker. För den gäller ännu i dag, trots statliga skyddslagar och
vetenskapliga stormvarningar, det gamla romarordet: navigare necesse
est, vivere non est necesse.
Man kan icke längre tvivla på att skedet mellan 1871 och
1914 för eftervärlden kommer att framstå som ett
tydligt markerat avsnitt av de sista hundra årens historia. Att därvid
de s. k. socialpolitiska strävandena komma att betraktas som särdeles
karaktäristiska för skedet ifråga, torde vara lika påtagligt. Till en
början ivrigt bekämpade av både manchestermän och marxister,
marscherade socialpolitikerna fram på allt bredare front, med de tyska
katedersocialisterna på sin högra och de engelska Fabianerna på sin
vänstra flygel. Deras mål var lockande nog: den socialistiske
klasskampsproletären skulle försonas med det nya borgerliga samhälle,
som avsvurit gammalliberalisraen och genomförde sociala reformer.
Även inom konservativa kretsar saknades ej sympatier för denna
åskådning: Bismarck blev rent av dess i praktiken störste banbrytare.
Med sin religiösa livssyn och realistiska läggning betraktade han
so-sialförsäkringen som det »sociala kungadömets» på en gång både
kristliga plikt mot fattiga undersåtar och kloka pacificering av det
proletära missnöjet.
Reformer oeh
missnöje.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
