Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Vår järnhanterings svårigheter. Av Gerhard de Geer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54 VÅR JÄRNHANTERINGS SVÅRIGHETER
blem, även detta aktuellt redan långt före kriget. Det gäller
vår järnhanterings viktigaste råvara, nämligen träkolen. Om vi
vid avsättningen av vårt järn stävjats av utländsk konkurrens,
hava vi på detta område mötts av en lika hård inländsk. Båda
konkurrenterna hava under kriget stärkt sina positioner. Den
tid är för länge sedan förbi, då vår järnhantering för sin
kolning gjorde anspråk på annat än avfall och gallringsved, men
ej ens på detta område kan den längre känna sig trygg. Allt
djupare gripa konkurrenterna in och hota allvarligt att beröva
vår järnhantering varje möjlighet att till rimliga priser täcka
sitt behov av träkol. Expansionen av vår cellulosaindustri
särskilt under krigsåren har ofantligt ökat behovet av pappersved,
samtidigt som kvalitetsfordringarna för densamma i visst
avseende sänkts. Särskilt har sulfatindustrien börjat absorbera mycken
ved, som i kvalitetshänseende icke skiljer sig mycket från den
genomsnittliga kolvedskvaliteten. Som ett exempel på tendensen
i detta hänseende kan nämnas, att under förra året ett större
parti till kolning upphuggen ved av ett mellansvenskt bruk
direkt och utan sortering levererades till en sulfatfabrik. Någon
priskonkurrens ifråga om veden mellan järnhantering och
cellulosaindustri torde ligga utom möjligheternas gräns. Även vid
goda konjunkturer kan sannolikt kolveden icke lämna samma
rotvärde per läst träkol (motsv. c:a 4,0 kbm ved) som
massaveden per kbm. Situationen för järnhanteringen vore hopplös,
om icke allt fortfarande rätt betydande virkessortiment måste
avverkas, vilka icke lämpa sig för annat än kolning, såsom
avlägset belägna gallringar. Tillgången av dylik ved i södra
Norrland och mellersta Sverige anses motsvara en årlig
tackjärnsproduktion av något 500,000 ton. Säkerligen blir det i framtiden
ett svårlöst problem att höja vår tackjärnsproduktion av träkol
utöver denna gräns. Sedan decennier har det arbetats intensivt
på att nedbringa vår järnhanterings konsumtion av träkol.
Kolåtgången vid våra blästerhyttor har nedpressats till närheten av
den teoretiska minimigränsen, de elektriska tackjärnsprocesserna
hava utvecklats till praktiskt dugliga metoder, och mången ny
kolugnsanläggning har öppnat vidsträckta skogsområden för
kolning. Allt detta har motverkat konkurrensen om veden och
hindrat en nödtvungen begränsning av tackjärnsproduktionen,
men någon radikal förändring av situationen har icke varit
möjlig att åstadkomma. Ehuru träkolsfrågan på grund av den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
