Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Ur bokmarknaden. Av Oscar Wieselgren - Henning Berger: Pedanten - Elin Wägner: Den namnlösa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 61
tydligtvis ha översättarna härvidlag ansett sig böra med stränghet
tillämpa grundsatsen non multa sed multum. Ett namn erkänner sig
den som skriver dessa rader sakna; det är den i Frankrike stupade
R. E. Vernéde, en rikt begåvad diktare, i vilkens War poems finnas
några dikter, fullt värdiga att jämnställas med Rupert Brookes och
Robert Nichols. Men då man fått en så vacker gåva som Vers från
väster vore det otacksamt att icke vara nöjd, och de önskningar man
skulle vilja se realiserade böra endast uppfattas som hänförande sig
till en eventuell fortsättning av de bägge översättarnas arbete.
Inom prosalitteraturen möter man som vanligt en av veteranerna,
nämligen Henning Berger. Om hans nya bok Pedanten är icke
mycket att säga. Den skiljer sig endast obetydligt från alla de
tidigare arbeten, där författaren varierat den svenske emigrantens typiska
levnadshistoria, sammanvävd som den är av ständigt samma
ingredienser, förhoppningar och missräkningar, framgångar och nederlag.
Vad man minns av boken är egentligen inledningspartiet med dess
flyktigt men säkert skisserade Stockholmsbilder. Gamla staden med
dess egenartade prägel, de trånga gränderna kring Stortorget, alla de
vördnadsvärda ämbetsverken, Slussen och kajerna, med ett ord hela
den pittoreska värld, som lyssnar till klangen av Storkyrkans klockor,
lever i denna skildring, och man kan endast beklaga att den blivit
så kort. Som Stockholmsskildrare är Henning Berger mest till sin
fördel; i övrigt visar hans litterära yrkesskicklighet allt mer och mer
betänkliga tendenser att urarta till ren schablon.
Elin Wagners Den namnlösa fängslar däremot främst genom sin
fullständiga frihet från allt vad manér och schablon heter.
Författarinnan anknyter i denna sin nya roman på sätt och vis till samma
ämnessfär som i sin för några år sedan utkomna folklivsskildring
Åsa-Hanna, fastän Den namnlösa berör konflikter djupare och
mera skakande än de dolda brotten i en småländsk inflyttarsläkt.
Det är en historia om en småländsk prästfamilj, redan förut hårt
prövad genom djupgående brytningar bland dess medlemmar, där
genom tillfälligheternas makt helt plötsligt hamnar en människospillra,
en ung kvinna, kommen ingen vet varifrån men nedbruten
avlidanden, som gått fram lika skoningslöst över hennes fysiska som
psykiska varelse. Hon är emellertid icke ensam om sitt öde. I
prästgården finnes också en annan psykisk invalid, nämligen kyrkoherdens
son Georg, vilken som läkare på ett sjukhus i Tyskland under kriget
dragits in i en förbindelse med en sjuksköterska, en hård och
hänsynslöst egoistisk kvinna, som under deras korta samvaro tillfogat
honom en knäck, från vilken han aldrig förmått hämta sig. Den
namnlösa, fastän själv dödsmärkt och bruten, samlar sina sista
krafter för att rädda honom och lyckas verkligen kort före det
ögonblick, då hennes flämtande livslåga slocknar, bringa honom att taga
det steg, som ensamt kan möjliggöra ett tillfrisknande. — Hela denna
dystra historia är skildrad med både kraft och allvar, utan spår till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
