Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 19. 1. 1923 - Språkfrågan vid Helsingfors universitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 73
svenska studerande en fjärdedel av hela antalet studenter, medan
som bekant den svenska befolkningen icke ens uppgår till en
åttondel av Finlands hela befolkningsantal. Beaktar man dessa siffror
är det ytterst förklarligt, att den nuvarande professorsgenerationen
är så svensk som den är. Svenskarnas obestridliga ställning som
kulturella föregångare tecknar sig däri, likaväl som finnarnas
livskraftiga vetenskapliga frammarsch tecknas av de finska docenternas
växande skara.
Ser man på de anförda siffrorna, måste det emellertid sägas, att
de i och för sig teckna en organiskt skeende utveckling. I samma
takt som generationsväxlingen ha finska lärare och finskt språk fått
allt större och friare utrymme i samband med den finska
vetenskapens egen växande betydenhet. Emellertid måste därvid även
framhållas, att under gångna tider det i mångt och mycket faktiskt visats
brist på sinne för den finska folkgruppens växande bildningsbehov:
den forna svenska skolpolitiken står sig illa inför en objektiv kritik.
Denna bakgrund måste man hågkomma för att förstå klagomålen
från finskt håll, som varit ständiga och ofta utmynnat i krav på
en mera brådstörtad lagstadgad reglering av undervisningsspråket
till de finska studenternas förmån. Varken krav på finska som enda
undervisningsspråk (!!) eller kravet, att åhöraremäjoritetens språk vid
varje kurs skulle vara bestämmande för föreläsarens ha saknats.
Lika klarl som det objektivt sett är, att universitetets vetenskaplighet
bäst skulle tillgodoses genom professorsval bland alla finländska
sökande efter enbart vetenskapliga grunder utan hänsyn till
professorernas svenska eller finska språkkunskap, lika klart har det blivit
att genom landets tvåspråkighet praktiska undervisningsfrågor och
nationella krav uppkommit och måst uppkomma, som nu i det fria
Finland ovillkorligen kräva en lösning.
På denna ståndpunkt har också konsistoriet ställt sig, då det
utarbetat sitt i allt väsentligt av regeringen godtagna förslag. Det
tillgrep ett radikalt medel och föreslog en dubblering av lä
rarkrafterna enligt principen, att lärostolar med finskt undervisningspråk
skulle upprätthållas i samtliga läroämnen och lärostolar med svenskt
undervisningsspråk i alla grundläggande och centrala discipliner. Ingen
kan förneka, att detta förslag på ett synnerligen rättvist sätt
tillgodoser alla finska krav, på samma gång som det ger Finlands svenska
invånare möjlighet till vetenskaplig utbildning och arbete utan
tyngande språktvång. Kostnaderna bleve icke över hövan stora
genom att adjunkturer och e. o. professurer, som redan förefinnas,
kunde och skulle ombildas.
Emellertid framkom i nov. 1922 från finländska riksdagens
grundlagsutskott ett förslag, som var ägnat att leda utvecklingen i en helt
annan fåra än den som utstakats av regeringen och konsistoriet. Detta
förslag rönte berättigad kritik, dels i finländska och rikssvenska
tidningar, dels genom en protest av ett 90-tal finländska professorer.
Ingen fast anställd lärare kunde enligt förslaget tvingas att föreläsa
på svenska (medan varje professor måste hålla minst halva antalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
