Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 19. 1. 1923 - »Hjärtlig brytning»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
80 DAGENS FRÅGOR
torium, förmodligen sedan undandroge sig all skadeståndsbetalning,
enär där enligt Poincaré förefunnes »en vilja, som systematiskt
motsätter sig betalandet av skadestånd», samt slutligen, att England nu
ville lägga vantarna på den av Frankrike där under kriget deponerade
guldmilliarden just i det ögonblick, då Frankrike skulle förlora hoppet
orn varje tysk inbetalning inom den närmaste framtiden. Orn styrkan
av dessa argument må här ej dömas; de föreföllo i alla händelser
starka nog i den franska pressens ögon att motivera en nästan
fullständig borgerlig uppslutning kring Poincaré, då han nu givit sig
in på den militära separataktionens farliga stråt som ett
påtryckningsmedel kanske mindre mot Tyskland än mot Frankrikes egna
allierade och mot Förenta staterna. Om framtidsutsikterna för denna
desperationspolitik är det för tidigt att profetera, men själva
utgångsläget, konflikten med England, måste nog konstateras vara redan nu
tillräckligt djupgående för att utesluta varje kompromisslösning av
den gamla konferenstypens förråd av halvmesyrer. Två huvudriktningar
ha angivits för skadeståndsfrågans lösning, en kvasilegal och en strängt
affärsmässig. Frågan måste lösas snart nog enligt endera huvudlinjen;
och det för hela Europa så tröstlösa är, att Förenta staternas
regering, som borde ha förutsättningarna att avgöra valet till förmån för
den rationellare metoden, stannat vid blotta antydningar om sin
mening och ej beslutsamt ingripit i känslan av ett ansvar, som
ingalunda kan bortresoneras genom ideligt åberopande av amerikanska
isoleringsgrundsatser från Washingtons eller Monroes tid.
Den • engelsk-franska brytningens vidd i skadeståndsfrågan är det
lättare att konstatera än att söka mäta graden av den »hjärtlighet»,
som kan tänkas överleva den akuta konflikten. På känslans område
är denna hjärtlighet nog ej överväldigande, allraminst i Frankrike,
där exempelvis inom officerskretsar känslorna för den forne
vapenbrodern länge varit minst sagt svala och där bland den stora
allmänheten råder en irriterande uppfattning, att »krämarnationen» vid
fredsslutet tog rikligen för sig för egen del, men sedermera berövat
dem, som buro stridens värsta tunga och hetta, segerns legitima
frukter. Bland den brittiska allmänheten finnes däremot nog
alltjämt en varm och uppriktig sympati för den franska nationen, men
särskilt inom affärsvärlden motverkas denna oreflekterade sympati
av växande häpnad och harm över den franska skadeståndspolitikens
systematiska ignorerande — till Englands och hela Europas skada —
av elementära ekonomiska lagar. Därtill kommer ömsesidig misstro
och aversion i Orientpolitiken. I England harmas man över den
franska politikens direkta och indirekta stöd åt turkarna, i Frankrike
vill man ej för främjande av brittiska Orientintressen riskera att mista
sin gamla och nyvunna prestige inom den muhammedanska världen.
På sistone har det emellertid börjat gå upp för tänkande fransmän,
att Angoraturkarnas religiöst nationella chauvinism betänkligt hotar
även de franska Orientintressena och att enda sättet att hålla den
inom gränser är samgående med England vid fredsförhandlingarna.
På dessa håll harmas man helt naturligt över den stimulerande verkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
