Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Hur Sverige regeras. Av Junius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUR SVERIGE REGERAS 89
och jämka eller rent av säga nej än att själv taga ledningen.
Någon gång kan emellertid Riksdagen åstadkomma så
ingripande ändringar i Kungl, propositioner, att slutresultatet blir
något helt annat, än vad initiativtagaren avsåg.
Mera oomstridd och obeskuren är naturligtvis Riksdagens
beskattningsmyndighet, så vitt man får hålla sig till den ofta med
stolthet citerade paragrafen: »svenska folkets urgamla rätt att
sig beskatta utövas av Riksdagen allena». Vid ett konsekvent
byggnadsarbete på denna sats skulle man ock komma till
representationens allmakt för budgetens uppgörande, såväl med
hänsyn till inkomst- som utgiftsidan. Men en sådan allmakt
har i och för sig aldrig varit avsedd och heller aldrig blivit
till-lämpad. Lantmannapartiets mycket uppriktiga planer från
1870-talet att lägga grundskatterna under gemensam votering och så
i en hastig vändning bortskaffa dessa »sekelgamla orättvisor»,
strandade då ytterst på det otvivelaktiga förhållandet, att de
ordinarie statsinkomsterna äro under Kungl. Maj:ts och
Riksdagens gemensamma myndighet med hänsyn till såväl
grunder som beräkning. Ett reellare hinder för Riksdagens envälde
ligger emellertid i verklighetens egen tyngd. Teoretiskt kan
man mycket väl argumentera för kamrarnas befogenhet att
genom samfällda beslut eller gemensam votering fritt stryka, öka
eller minska utgiftsanslag, upptaga nya och t. o. m. fullständigt
omdana utgiftstaten; likaså att alldeles omstöpa de inkomster,
vilka gå under beteckningen bevillningar. Praktiskt skulle dock
en riksdag, som här ville hävda sin primära maktställning,
oupphörligen finna händerna bundna av de redan existerande
förhållandena och kunde endast genom ett rent revolutionärt
förfarande frigöra sig från dem. Ty att i stor skala stryka anslag,
som av ålder utgå, och som äro nödiga för den löpande
förvaltningen, och att resolut vägra nödiga bevillningar, det vore, om
det också genomfördes, intet mindre än revolutionerande. För
all säkerhets skull har regeringsformen med tanke på ett
tidigare skedes tillspetsning mellan Konungen och Riksdagen
stipulerat vissa föreskrifter även för en sådan situation. Att
dessa aldrig tagas i anspråk har ej minst sin grund däri, att
Riksdagen med rätta lagt mera vikt på att fylla sin uppgift i
ett löpande statsarbete än att kokettera med en till räckvidden
alltid oviss absolut myndighet.
Sakligt är emellertid Riksdagens ställning här om än snarlik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
