Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Hur Sverige regeras. Av Junius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUR SVERIGE REGERAS 93
lämna erinringar av värde för framtiden, stannar dock detta
ganska genomgående vid enskildheter av mindre vikt. Och så
snart den politiska kampen efter längre eller kortare stiltje åter
friskar upp, möter man nästan oundgängligen skådespelet, att
medlemmarne av Riksdagens främsta utskott gruppera sig skarpt
efter partilinjerna samt från sådana utgångspunkter nitiskt tadla
eller lika nitiskt försvara den sittande ministärens åtgärder. Här
vacklar man sålunda mellan en till värdet osäker detalj
granskning och en helt partibestämd kontroll. Huruvida
statsrevisionens verksamhet är i det hela mera effektiv, kan åtminstone
ifrågasättas. Det kraftigaste sättet för Riksdagen att på detta
område göra sig gällande torde i själva verket vara givet genom
den alltmera utbredda plägseden att knyta särskilda villkor vid
beviljade anslag samt efteråt nagelfara villkorens uppfyllande.
I ett och allt gäller, att Riksdagen i sin direkta verksamhet
är en härd för detaljarbete och räcker jämnt så långt, som man
vid ett flitigt och samvetsgrant sysslande med enskildheterna kan
nå. Att Riksdagen fattar sin uppgift sålunda, är en konsekvens
av det tidigare något berörda, hur arbetet ordnats. Utskotten,
dessa riksförsamlingar i miniatyr, där allt av vikt förberedes,
äro naturligtvis starkt genomträngda av kallets allvar och ägna
vart och ett mycken nitälskan åt sin verksamhetssfär. Men då
kompetensen att behärska de större sammanhangen i flertalet fall
saknas, blir i stället intresset för enskildheterna desto livligare.
Var ligger nu avgörandet inom Riksdagen?
Mångfalden av ärenden gör det omöjligt för den enskilde
riksdagsmannen att bilda sig en egen mening i alla. Men
vändes blicken till den trängre sfären, ett utskott, låt oss säga
statsutskottet, med dess mera begränsade uppgifter, så finner man
lätt, att icke heller där den särskilda ledamoten hinner bilda
sig självständig uppfattning i alla utskottsärenden; han måste lita
på sina likasinnades omdöme. I utskottets plenum avgöras sällan
i realiteten ärendena; det sker på avdelningarna — för att
alltjämt la exempel från Riksdagens mäktigaste utskott — och i
avdelningarna har även varje ledamot sin detalj, i vilken han
under årens lopp icke kan undgå att förvärva avsevärda
insikter. Frågar man en statsutskottsledamot om något ärende, som
behandlats i utskottet men kommit från en annan avdelning,
än den han själv tillhör, så har han i många fall mycket litet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
