Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Hur Sverige regeras. Av Junius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98 JUNIUS
vare efter fritt skön och enligt sitt eget förtroendeutslag, samt
att statsråden fungera oavhängiga av Riksdagen. Karl Johans
sätt att praktisera detta bröts 1840 och har sedan ej
återupplivats, även om någon gång tendenser för kortare tid skymtat.
Det kan obetingat sägas, att sedan åttio år tillbaka är
nödvändigheten av regerings och riksdags förtroendefulla
samverkan en erkänd förutsättning för vårt statsskick. Om detta
förargar dem, vilka strängt hålla fast vid regeringsformens
bokstav, träffa de trogna beundrarne av en s. k. klar
parlamentarism, där en riksdagsvotering när som helst kan kasta
regeringen ur sadeln, icke på färre eller mindre stötestenar.
Riksdagens detaljsinne har vanligen föga lust att underordna sig
storpolitiska hänsyn, därför blir varje vädjan till
kammarmajoriteterna — ifall sådana kunna uppbringas — att i tjockt
och tunt följa en sittande regering och städse stödja dess krav
alldeles fruktlösa. När så tillkommer dels den åtminstone i
orden bestående satsen om kamrarnas likställighet, dels våra
politiska partiers lösa konsistens och böjelse att av diverse, mest
personliga, anledningar falla sönder, blir det onekligen svårt att
hos oss finna några enkla och lättfattliga normer för, huru
ministärer bildas och omskiftas. Om särskilt den engelska
parlamentarismen åsyftas som förebild, möter hos oss ett
oöverstigligt hinder för dess tillämpning genom sättet för Riksdagens
rekrytering. Den utpräglade karaktären av bygderepresentation,
särskilt hos andra kammaren, gör antalet kapabla
ministeräm-nen bland riksdagsmännen städse mycket begränsat.
Omöjligheten att få en svensk riksdag att lämna sin benägenhet att
kontrollera i detalj är ett annat hinder. Försöket av år 1911
att komma förbi dessa hinder blev faktiskt ett varnande exempel,
där endast den dåvarande statsministerns starka vilja och
auktoritet hos de sina nödtorftigt kunde överskyla misslyckandet.
Det kan otvivelaktigt sägas, att det varit till förmån för den
lugna utvecklingen under dessa sista år, att herr Staaffs
dogmatiska nit för ren parlamentarism av herrar Lindmans och
Tryggers, Edens och Brantings mera omedelbara intresse för
praktisk regeringskonst. Man har nöjt sig med att bygga
vidare på utvecklingen sedan 1840, blott mera obetingat
accepterande valresultaten som utslagsgivande för en ministärs vara
eller icke vara, men för övrigt låtit det bli omdömet om den
faktiska situationen förbehållet att avgöra, när rätta ögonblicket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
