Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Fred nu och för hundra år sedan. Av Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
älskade och vördade drottning, Louise, för att stå i
kärleksförhållande till kejsar Alexander av Ryssland.
Det fanns sålunda tillräckligt med förödmjukelser att avtvå
genom freden, och i betraktande härav måste man i ljuset av
sedermera vunnen erfarenhet förundra sig över den moderation
som präglade den första Parisfreden 1814. Icke blott att
Napoleon fick Elba med bevarad kejsartitel; Frankrike självt fick
sina gränser från 1792, d. v. s. en ökning av det gamla
Frankrike med 150 geografiska kvadratmil och 450,000 invånare. Man
kan lämpligen därmed jämföra Versailles- och S:t
Germains-frederna samt de därpå följande folkomröstningskomedierna och
enkla annexionerna utan folkomröstning: de nya motsvarigheter
till Elsass-Lothringen som skapats på det gamla Österrikes mark,
den »polska korridoren», Danzig, Eupen och Malmédy,
Oberschlesien o. s. v., o. s. v., för att icke tala om de mer eller
mindre provisoriskt ockuperade områdena: Saardistriktet,
Rhenländerna, Düsseldorf, Duisburg och Ruhrort samt nu senast
Ruhr.
Sedan bröt Napoleon freden, som varje skolbarn vet, och efter
Waterloo var visserligen hans egen bana slut. Men ej ens i
fråga om honom själv förekommo officiella krav på personlig
bestraffning, såsom i vår tid med kejsar Wilhelm, fastän den
senares öde likväl blivit lyckligare genom att han räddat sig in
i en neutral stat, som vägrat utlämna honom. Av större
intresse äro dock de lindriga påföljder som de hundra dagarna
medförde i fråga om själva Frankrike, trots att höga och låga
där anslutit sig till den med blott en liten livvakt landstigande
usurpatorn. De österrikiska och preussiska statsmännen voro
visserligen ense om att beröva Frankrike Elsass-Lothringen och
franska Flandern, och även England åsyftade till en början
en förskjutning av den franska östgränsen; men icke minst tack
vare Englands utrikesminister lord Castlereagh blev därav intet.
Landavträdelserna begränsades till Frankrikes erövringar under
revolutionens första år, och även efter detta var 1815 års
Frankrike större än 1789 års, i det att de förut utländska enklaverna
(främst Avignon) fingo behållas. En nutida motsvarighet
härtill hade det väl varit, om segrarna gent emot Tyskland nöjt
sig med en enkel avträdelse av Elsass-Lothringen. Metternich
sade icke utan skäl om 1815, att den väsentliga ändringen i
jämförelse med första Parisfreden bestod i återlämnandet av de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
