Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Fred nu och för hundra år sedan. Av Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stulna konstverken. Man kan roa sig med tankeexperimentet,
vilka straff som skulle ha uttänkts för Tysklands del, om
kejsaren eller någon företagsam general hade brutit
Versailles-freden och återupptagit striden.
Likväl är denna kontrast mindre än den som härskar i fråga
om medbestämmanderätten vid Europas nyordning —
jämförelsen mellan Wienkongressen och Versaillesförhandlingarna. Vid
den förra var Frankrike representerat av Talleyrand, som ända
till 1808 varit ett oförlikneligt verktyg för alla »Buonapartes»
politiska dåd, fastän denne furste bland diplomater sedan till ej
blott sitt lands utan också Europas lycka förstod vad klockan
var slagen och banade väg för Napoleons undergång. Som det
besegrade Frankrikes utrikesminister kom han i slutet av
september 1814 till Wien, och den som önskar få ett intryck av,
hur pass högt den politiska kulturen dock där stod i jämförelse
med nu, bör läsa de av kvickhet gnistrande brev Talleyrand
sände hem till sin nye, numera kunglige, herre Ludvig XVIII
(utg. av Pallain). Kongressens president Metternich inbjöd
Talleyrand redan från början att jämte Spanien »medverka»
(assister) vid en konferens, där han skulle finna »förenade» (réunis)
de fyra segrande stormakternas ministrar, vilket efter våra
begrepp måste förefalla som ett ganska frikostigt anbud. Men
som den mästare han var lyckades Talleyrand efter ett par
upprörda sammanträden göra slut t. o. m. på den lätt antydda
gränsen mellan segrare och besegrad, så att det därefter i
verkligheten blev de fem i st. f. de fyra stormakterna som under
större eller mindre enighet dikterade alla beslut. Sedan kunde
alltså ej Frankrike lämnas ur räkningen i någon fråga som
intresserade det. Man kan jämföra denna utveckling med de
fredsförhandlingar vi fått uppleva: Tysklands representanter insatta
bakom ett taggtrådsstängsel och inkallade endast för att lämna
de nödvändigaste upplysningar, överösas med förolämpande
beskyllningar och få sig förelagda villkor, om vilka ingen
diskussion var tillåten. Att Tyskland över huvud skulle ha rätt till
någon mening om sådana territoriella eller andra anordningar
som ej direkt berörde det självt, skulle följaktligen ha förefallit
såsom helt enkelt otänkbart i de personers ögon, som nu
internalionaliserat Tysklands eget flodsystem.
Ännu på ett tredje område kan en nyttig om också ej
behaglig jämförelse göras, nämligen i fråga om skadeståndet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
