Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Fred nu och för hundra år sedan. Av Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skriva till sin utrikesminister: »Jag kan dö lugnt, då jag ser
Frankrike fritt och den franska flaggan vaja över varje fransk
stad». Det undras, om presidenten Ebert någonsin skall få
tillfälle att säga något liknande.
Nu är det en given sak, som redan logiken lär oss, att allting
måste ha sin tillräckliga orsak, och av en tillfällighet är det
knappast, som den senaste stora uppgörelsen i världen blivit
så över all måtta mer fördärvlig än sina föregångare. Men
orsakerna äro knappast trösterika.
I någon mån berodde måttfullheten i Frankrikes behandling
1815 på önskan att bevara Bourbonernas välde. Man hade
formellt sett ej fört krig mot Frankrike utan mot en usurpator,
och Talleyrand kunde därför posera, och med större framgång
låta sin herre posera, som karyatid för det legitimismens
tempel man förebar sig vilja upprätta i Wien. Men det senaste
kriget skulle i full analogi härmed göra världen »safe for
democracy». Man hade därför kunnat vänta, att en uppriktig tro
på detta ideal hos segrarne i det senaste kriget likaledes skulle
ha föranlett dem att genom milda fredsvillkor och välvillig
behandling stödja den socialdemokratiskt styrda republik, med en
f. d. sadelmakeriarbetare som president, vilken hade sopat bort den
preussisk-tyska monarkien med dess junkermässiga övermod
och anspråksfulla parvenyglans. Och man kan ej rättvisligen
säga, att tyska folket som helhet var mer moraliskt
medansvarigt i Hohenzollrarnas politik än det franska folket i Napoleons.
Därför kunde också Hjalmar Branting i Social-Demokraten ställa
i utsikt milda fredsvillkor för Tyskland, om det blott gjorde sig
av med sitt kejsarhus. Gudarna ha annorlunda velat.
En avsevärd del av förklaringen ligger i den nya tyska
politiska ledningens brist på begåvning, erfarenhet och auktoritet.
Att Brockdorff-Rantzau icke var någon Talleyrand får man
förlåta honom, ty den senare torde aldrig ha haft sin like; men
efter allt att döma låg ansvaret för den tyska kapitulationen på
helt annat håll. När Tyskland underskrev Versailles-freden och
redan förut, när det gick in på avväpning, gav det — såsom
nyligen framhållits — fria tyglar åt all den lust att misshandla
en besegrad fiende och göra sig ersatt för sina förluster på hans
bekostnad, som fanns hos segrarfolken och särskilt hos ett bland
dem. Det var den nya tyska demokratien, som här ställdes på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
