- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Trettonde årgången. 1923 /
106

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Fred nu och för hundra år sedan. Av Eli F. Heckscher

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sitt första, visserligen fruktansvärt svåra prov och visade sig ej
kunna bestå det.

Demokratien är emellertid tyvärr ansvarig för resultatet i
betydligt högre grad än så, nämligen i fråga om segrarfolken. I
början av revolutionskrigen skrev Sveriges dåvarande minister
i London, Lars von Engeström, att det artade sig till ett
»politiskt religionskrig»; men vår tids människor äro tvärtom böjda
att förundra sig över i hur ringa grad detta faktiskt blev fallet;
och därför kunde fredsvillkoren från segrarnas sida den gången
också redan från början vara märkvärdigt förnuftiga. I stället har
det senaste kriget verkligen varit ett politiskt religionskrig in
amplissima forma. Kiplings ord (från juni 1915) om
mänsklighetens indelning i två grupper: människor och tyskar, har uttryckt
den under kriget härskande uppfattningen med hans vanliga
mästerskap. Och orsaken var — demokratien. Man kan ej
föra ett demokratiskt krig utan att väcka folklidelserna på ett
sätt som låter fienden framstå såsom helvetets avskum; med de
gamla legohärarna och styrande kabinetten var det däremot
relativt oviktigt, om folkens inbördes hat verkligen hade nått
kokpunkten. Men det vidunder man en gång har väckt låter ej
söva sig lika lätt igen, och därför blev freden ett uttryck för
de folklidelser man hade behövt för att vinna kriget.

I sin jämmerligaste och föraktligaste form gjorde demokratien
till sist sitt inflytande kännbart, när Lloyd George fann sig böra
använda den fred som skulle ordna Europas framtid till att —
vinna en valseger. Lloyd George själv är därför ett ovanligt
sorgligt exempel på det demokratiska statslivets förmåga att
döva även de mest rotfästade politiska instinkter. När Englands
ledande statsman glömmer Englands behov av fastlandets
politiska jämvikt — då har förkortningen av perspektivet,
blindheten för den politiska klokhetens bud på längre sikt, gått
mycket långt.

Lloyd George själv har sedan blivit en av verkets skarpaste
kritiker. Men långa år få gälda vad stunden brutit. Och
gäldenärer bli tyvärr många andra än de som förbrutit sig. Det
är att önska mer än att hoppas, att demokratien skall visa sig
i stånd att hela vad den slagit i stycken.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Feb 20 23:24:41 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1923/0116.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free