Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Historieskrivaren Jonas Hallenberg. Av Nils Ahnlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120 NILS AHNLUND
av flera skäl tydligt. Alldeles utan avsikt var det förvisso icke,
som arbetet fick denna läggning. »Då han dömer rätt om de
döda, giver han de levande anledning att döma rätt om sig själva»,
säger Hallenberg 1787 om den förebildlige historieskrivaren.
I Hallenbergs arbete, så lidelsefritt i sin ton och så sakligt i
hela sin underbyggnad, bilda dock de aristokratfientliga inslagen
endast tillfälliga krusningar på den spegelklara vattenytan. Hans
objektivitet är berömlig, och desto mera berömlig i betraktande
av de bevis vi äga för hans av lidelse färgade,
aristokratfördömande syn på Sveriges historia. Dessa bevis föreligga i hans
otryckta, så gott som obeaktade utkast till Gustav Illis historia,
en skildring som näppeligen varit ämnad att under hans
livstid offentliggöras och som endast blev ett brottstycke, vari
framställningen föres fram till slutet av år 1772. Det är framför
allt inledningen, som är av intresse; den skänker oss en nyckel
till Hallenbergs historieåskådning. Från början till slut
genomströmmas den av den häftigaste avoghet mot adelsinflytandet i
Sveriges historia och av den varmaste bekännelse till den starka
konungamaktens idé. Han talar om »desse till Sveriges fördärv
uppkomne mäktige ätter, denna så kallade adel», om »desse
tusentals förtryckare», vilka städse fört »det obestämda och
missbrukade ordet frihet» som sin devis. Hela hans
perspektiv över fosterlandets historia domineras av motsättningen
mellan kungamakt och adelsvälde. Riket har, säger Hallenberg,
»räknat de mest ärefulla tidvarv, då de mäktige i landet minst
varit i stånd att ryckas med konungen om spiran». Alla
kraftiga regenter ha varit hotade från adelns sida. Även Gustav
Vasa var i fara att »dels förlora livet, dels kronan och
regeringen». Efter tider av vanmakt bragte Karl IXrs och Gustav
Adolfs stora personliga egenskaper konungadömet till styrka;
»dock utvidgades märkligen rådets välde och adelns förmåner
under den senares regering». Förmyndarstyrelsen hotade att
göra riket till »högadelns enskilda egendom». Hallenberg yttrar
misstankar om att såväl Karl Gustav som Karl XI förgiftats
från aristokratiskt håll. Karl XI, »den odödlige
rikshushållaren», är uppenbarligen Hallenbergs ideal bland svenska
konungar; under honom erhöll riket »en emot dess vidd svarande
verklig storhet». Om Karl XII:s död säger han kategoriskt:
»Konungen undanröjdes genom ett mordskott»; lika obetingad
är hans slutsats, att syftet därmed var att införa »nytt regerings-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
