Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Högsta domstolens äldsta historia. Av Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 129
men upprepade gånger också endast ett år. För några förnyades
visserligen uppdraget gång efter annan — så fungerade riksdrotsen
Wachtmeister på grund av sin dominerande ställning inom
justitie-väsendet oavbrutet hela perioden; den som i funktionstidens längd
kom honom närmast, nådde till omkr. 14 år — men för de flesta
var omsättningen snabb: sex ledamöter tjänstgjorde allenast omkring
ett år vardera, och åtta hade blott vid pass det dubbla av denna
tjänstetid i domstolen, så att genomsnittslängden av ledamots
funktionstid ej blir mera än runt fem år. Den var sålunda en mycket
rörlig församling denna krets av framskjutna jurister, vilka förordnats
att i högsta instans skipa rätt. Så till vida skiljer den sig ytterst
skarpt såväl från den ställning, som domstolen fick genom 1809 års
regeringsform, som från ordningen före 1789. Ty Deras Excellenser
Riksråden voro ju tillsatta på livstid, fastän under Frihetstiden de
politiska skiftena emellanåt gjorde avgången snabb nog.
Så kommer ovillkorligen den frågan upp: varför satte Gustav III
denna tillfälligt förordnade domstol i den gamla Justitierevisionens
ställe? Förf. har icke egentligen gått in på spörsmålet, och att han ej
så gjort, är det enda. varemot undertecknad skulle vilja anmäla en smula
— icke missnöje, men mindre belåtenhet. Kunna vi taga för goda
memoarförfattarnas påståenden, att kungen icke tålde självständiga
rådsherrar på revisionsavdelningen? Eller hörde det tilläventyrs då
till de allra sista lagstiftningsnyheter, varmed tidens upplyste män
så gärna snobbade, att den högsta rättens handhavande skulle
frigöras från formalism och ensidigt juristeri genom lämplig cirkulation?
Men kanske var det rätt och slätt så, att Riksrådets försvinnande
som politisk institution drog med sig Justitierevisionen i dess dåtida
form, och att den ersättande rättsinstans, som ovillkorligen blev
nödvändig, rent av för exemplets skull icke borde behålla den gamlas
yttre förnämlighet?
Huru nu härmed kan ha varit, så är det i alla fall säkert, att den
nya domstolen fick en rätt prekär situation. Det redan påpekade
om medlemmarnas täta ombyten säger tillräckligt; annat, som förf.
berättar om deras växlande avlöningsvillkor, den inbördes skillnaden
i rang, saknaden över huvud av en klar och enhetlig ställning, må
här blott antydas. Under sådana förhållanden var det fara värt, att
domstolen skulle urarta till ett slags förnämlig kommissorialrätt, ett
bekvämt verktyg i hänsynslösa maktägandes händer. Den risken var
icke liten under ett så upprört tidevarv, då uppseendeväckande affärer
av sådant slag som rättegången mot Gustav Illis mördare och den
Reuterholmska regimens högmålsprocesser voro före. Huru i
synnerhet Reuterholm intet försummade för att göra sin vilja gällande,
förtäljes här med mycken oförbehållsamhet; på hans tid blev
domstolen så gott som fullständigt ombytt, obekväma medlemmar
avlägsnades, och han sörjde även för att genom sin egen brors insättande
i rätten hava en städse pålitlig rapportör. Alldeles utan verkan blevo
dylika påtryckningar icke, men det länder i stort sett domstolen till
mycken heder, att den överlevde dessa vanskliga år utan att hava
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
