Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 17. 3. 1923 - Den franska utställningen i Liljevalchs Konsthall - »Slesvig delt»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144 DAGENS FRÅGOR
många pointerat starka saker, som skulpturen i gemen framträder,
men här råder en självbehärskning, en säkerhet i handhavandet^ av
uppgifterna, som verkar välgörande
Bland mängden av utställningsgodset är det vidare ett fåtal tavlor,
som verkligen omedelbart fängsla — men dock blott ett fåtal! De
tillhöra de mera utprägladt moderna på denna utställning, ett par
mindre tavlor af Matisse, Vlaminchs kraftiga färgsaker (och här
fruktar man dock närheten av massproduktion!), Marie Laurencins
intressant bleka, utsökta bilder och ytterligare några här ej nämnda.
Ur en synpunkt synes oss emellertid utställningen erbjuda ett visst
allmännare intresse. Den moderna målarkonsten har ofta brustit
framför allt i estetisk hyfsning, och det märkes även här. Men
utställningen som helhet bekräftar dock på sitt sätt att de extrema
riktningarna äro på retur. Man må därför ej förgäta, att de skänkt
konsten nya uttrycksmedel, som skola bestå. Horoskopet för
framtidens måleri synes emellertid bli ungefär så lydande: den nya
skolan flyttar i den gamla, d. v. s. publikens fordringar på en
åtminstone nödtorftig realism komma att tillmötesgås. Bilden kan ej
undvaras som måleriets bärare, men den får icke bli dess herre. Den
konstnärliga viljan kommer att regera däröver, antingen det blir de
dekorativa form- och färg-egenskaperna eller andra tendenser som
komma att gynnas.
Med oblandad sympati sågo svenskarna, hurusom Danmark
i följd av det allmänna fredsslutet 1919 erhöll
möjlighet att rätta de missförhållanden, vilka genom kriget 1864 blivit
rådande i Slesvig. Det är knappast någon överdrift, att detta var den
enda bestämmelse i Versaillesfreden, rörande vilken ingen nämnvärd
meningsskiljaktighet här förekom. Belåtenheten hade till god del sin
grund i uppriktig medkänsla med frändefolket, men den bottnade
också i en förhoppning, att den uppgörelse som nu skapades skulle
för framtiden förekomma de ganska bittra slitningarna mellan danskt
och tyskt vid språkgränsen samt sålunda möjliggöra ett varaktigt gott
förhållande, där Danmark och Tyskland mötas. I den förhoppningen
vågade man ock räkna med, att de beslut och avgöranden, som
stormaktsrådet fattade på grundval av omröstningarna den 10 februari
och 14 mars 1920, alltså gränsnotificeringen den 15 juni och
överlåtelsefördraget den 5 juli, skulle leda till åtminstone relativ
tillfredsställelse hos de närmast berörda: för Danmark borde återförvärvet
under fredliga former av Nordslesvig vara en vinst, som fullt
uppvägde besvikelsen att icke också Mellan- och Sydslesvig återkommo,
medan för Tyskland dessa senares bevarande måste göra förlusten
av de oppositionella norra distrikten relativt lätt att bära. Blev det
också åtskilligt av danska undersåtar kvar i Tyskland och av tyska
i Danmark, kunde det icke överstiga möjligheterna för en klok och
fredsivrande statskonst att göra dessas villkor å ömse sidor om
gränsen så drägliga, att därav inga varaktiga osämjefrön behövde uppväxa.
I vilken mån detta av auktoriteterna behjärtats och realiserats,
»Slesvig
delt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
