Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 17. 3. 1923 - Frankrikes syften vid Ruhr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 149
ska otrygghetskänslan och därmed ivern för trygghetsgarantier,
direkta och indirekta. Bonar Law sade i engelska underhusets
adressdebatt ett rätt djuptänkt ord, när han förknippade skadestånds- och
trygghetskraven i yttrandet, att Frankrike vill ha skadestånd och
samtidigt ej önskar se Tyskland starkt nog att kunna betala. Den
nyktre skotten menade — fastän man i Paris ej ville förstå det —
att fransmännen frukta, att ett Tyskland, starkt nog att betala
skadeståndet, också skulle äga styrka att »betala för gammal ost».
Poincaré besökte nyligen Bryssel för att med belgiske
konseljpresidenten Theunis utbyta tankar om läget, utjämna smärre
dissonanser från den gemensamma ockupationen och förmodligen även
uppställa gemensamma fransk-belgiska »krigsmål». Om dessa
sistnämnda upplyser den efter mötet utsända kommunikén nästan ej
alls; den endast upprepar tidigare, allmänt och elastiskt formade
uttalanden. Den inspirerade Parispressen har särskilt understrukit
kommunikéförklaringen, att de bägge invasionsmakterna ej ämna låta
sina trupper för beständigt stanna i Ruhrområdet och att man
sålunda tänker sig ej en annexion, utan en successivt skeende utrymning,
allteftersom skadeståndet inbetalas, liksom den tyska utrymningen av
ockuperat franskt område åren efter Frankfurtfreden 1871. Detta är
ju avsett att låta rimligt och moderat, men allt kommer därvid an
på om skadeståndet och betalningsplanen också bestämmas så rimligt
och moderat, att Tyskland verkligen förmår uppfylla de nya
betalningsförpliktelserna, liksom Thiers’ Frankrike förmådde uppfylla sina.
Eljes har det villkorliga utrymningslöftet endast tvivelaktigt värde.
Därtill kommer för övrigt, att Frankrike-Belgiens rätt enligt
Versaillestraktaten att överhuvud skrida till denna Ruhraktion är ytterligt
omtvistlig. Det från rättssynpunkt kanske allra mest beklämmande
i hela denna fråga är, att det överallt anses fullständigt uteslutet, att
den grundläggande rättsfrågan skulle hänskjutas till juridiskt
avgörande inför opartiskt forum, den nya mellanfolkliga domstolen i
Haag. Bonar Laws »välvilliga neutralitet» t. ex. är ett resignerat
förverkligande av satsen »rätt är vad som lyckas», och på Frankrikes
åtgärder för att vinna »trygghet» kan tillämpas Tegnérordet nästintill:
»förtrycket nämns försvar».
Poincaré har måhända skäl till sin förklaring, på tal om ett
eventuellt tyskt förhandlingsanbud, att Frankrike »ej kan åtnöjas med
blotta löften», men han tyckes ej ha tillräckligt besinnat, att
skadestånd, utkrävt i den omfattning och med de metoder hans regering
förälskat sig i, är fullständigt oförenligt med tryggheten för
framtiden. Att han likväl försöker förena de oförenliga kraven, det kan
knappast bero på annat än att franska statens obestridliga finansnöd
är förknippad med en känsla, som utomstående — alla
självrättfär-diga svar på de svenska biskoparnas vädjan till trots — ha svårt
att karaktärisera annorlunda än som småningom vaknande dåligt
samvete. Man anar en vedergällningens dag, men vill ej erkänna
tillvaron av skuld annat än hos den föraktade (och fruktade)
motståndaren. Och än mindre är man mogen för en mot forna tiders och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
