Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Ministärskiftets bakgrund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINISTÄRSKIFTETS BAKGRUND 153
verksamhet kunde hava någon som helst betydelse för
arbetslönens höjd och fackorganisationernas aktionsförmåga. Sådana
synpunkter måste härstamma från en ondska, som överträffade
själva Svenska Arbetsgivareföreningens.
Det är icke utan, att denna lättfattliga föreställning om
arbetslöshetsproblemet också är gängse i de borgerliga kretsar, för
vilka socialpolitiken innebär ett i anslagsmillioner och
lagparagrafer omsatt känslotänkande. Socialdemokraterna äro mycket
skickliga i att utnyttja denna sentimentala stämning, vilken ofta gärna
sammanbor med en skräck för »oroligheter», som i
arbetslöshetsunderstöden se lika många oljedroppar på de upprörda
proletärkänslorna. Taktiken har från arbetarhåll då varit den att
ömsom vädja till humaniteten, ömsom hota med kravaller. De
förflutna veckorna hava givit många exempel på den metoden.
Tidningen Socialdemokraten använder den växelvis; den avgångne
socialministern torde icke heller hava försmått den, då det gällde
att bortmota det yrkande på bordläggning av
sammanjämkningsförslaget, som fredagen den 23 mars från liberalt håll framkom
i andra kammaren.
I allmänhet torde man dock på borgerligt håll hela tiden
hava fullt klargjort för sig arbetslöshetsfrågans politiska vikt
under socialdemokratisk regim och risken att låta arbetartrustens
ministär äga möjlighet att med många understödsmillioner
befrämja dess lönepolitiska verksamhet. Men den parlamentariska
situationen genom de borgerliga partiernas inbördes splittring
hösten 1921 var sådan, att ministären Branting icke kunde
förhindras.
Som positiv vinst av en socialistministär räknade man främst
med, att arbetarklassen då skulle lättare finna sig i fredskrisens
svåra påföljder. Härvidlag har man också fått rätt. Sveriges
arbetare hava helt säkert förstått, att även deras män vid
makten helt enkelt icke kunnat uträtta mera. Huruvida det är
denna insikt, eller kanske snarare den omständigheten, att
massorna lämnats i fred för agitation från högersocialistiskt håll,
som föranlett det lugn, som onekligen rått i landet, är
emellertid vanskligt att avgöra. Härpå kan man lämna klarare besked,
sedan den nya ministären Trygger fått tillfälle att pröva lojaliteten
hos den socialdemokratiska oppositionen. I varje fall är det
tydligt, att frånvaron av större arbetskonflikter under år 1922,
som man velat tillskriva hr Herman Lindqvists fredsmedlande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
