Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 30. 4. 1923 - Försvarsrevisionen och Sveriges militärpolitiska läge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hr Möller är mindre blind för vad han kallar »de många orostecknen
ute i Europa», men han tröstar sig och oss med att Sverige dock
»tillhör de stater i vår världsdel, som kunna räkna med de allra
minsta riskerna» och att »följaktligen den allmänna oron icke utgör
något rimligt skäl för oss att slå in på rustningarnas farliga väg»
(= att underlåta att ytterligare försvaga våra nuvarande
försvarsanstalter).
Det är svårt att komma till orda mot all den tvärsäkra talförhet,
varmed sorglöshetens överstepräster i dessa Ruhrvåldets, det
nationalistiska folkhatets och den ryska världsrevolutionsförkunnelsens dagar
troskyldigt predika läran om vår vapenlösa trygghet. Blott några få
randanmärkningar må här göras till de nya säkerhetsdogmerna, vilkas
anhängare med hr Möller bestrida tillvaron av »ett enda gripbart
realskäl» för en avvikande uppfattning av det militärpolitiska läget.
Till en början kunna även försvarsvännerna inom den generation,
som upplevat världskrigets fasor och dyrtidens tunga bördor, med
anspråk att vinna tilltro avvisa den förlegade tillvitelsen, att de
svärma för »militärrustningar såsom något gott i och för sig». Det
roda de vilja se tryggat är naturligtvis ej »militärväsendet», utan
Sveriges oberoende och vår fäderneärvda kultur. Erkännes å alla håll
denna gemensamhet i mål, så kan försvarsdiskussionen om medlen
endast vinna därpå.
Det må även tillåtas att peka på tunnsåddheten av verkligt gripbara
och övertygande realskäl i motiveringen för läran om vårt nära nog
»riskfria» läge. Med någon hänvisning till den allmänna europeiska
situationen borde denna villomening ej kunna vinna många proselyter.
Våra dagars Europa är, lindrigt sagt, samma häxkittel, som under
åren närmast före världskriget. Ruhr visar vad den vapenlöse
riskerar, Vilna är ett skolexempel på vad en militärt starkare stat kan
tillåta sig mot en granne och på huru ostraffat förmätenheten kan
trotsa det nuvarande Nationernas förbund. Vid Bosporen ha
segermakterna ännu ej ens formellt fått världskriget avslutat med en
fredstraktat, i Macedonien, det oroliga Balkanhörnets speciella orosvrå
bland bergen, jäser det nu som ständigt förut i mannaminne.
Ungrarna drömma om att på tjeckoslovakisk och jugoslavisk bekostnad
återvinna Stefanskronans förlorade provinser. Italienarnas känslor för
jugoslaverna erinra om det folkhat de fordom hyste mot österrikarna.
Polen är en heterogen statsbildning utan nationell stabilitet mot
förorättade grannar. I Tyskland lurar bolsjeviseringsfaran och
samtidigt faran för nationalistiska äventyrskupper, bägge vidmakthållna
av tongivande segermakters dåraktiga skadeståndspolitik. Vem vågar
bestrida, att dessa oroselement kunna uthärda en jämförelse med
dem, som vållade 1914 års kris? Ingen i Sverige vill inblanda sig i
dessa tvistigheter, lika litet som någon ville det i den
österrikisk-serbiska 1914, men just därför kräves nu som då ett betryggande
neutralitetsförsvar, allra hälst som Östersjön allmänt erkännes vid
en internationell konflikt nu i högre grad än 1914 riskera att bli
krigsskådeplats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
