Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 30. 4. 1923 - Minnen från det sista ryska tsarhovet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 207
svindlare och charlataner i hälsobedjande, andeframkallning och ockulta
vetenskaper drevo sitt spel i kejsarparets närmaste omgivning, och
det uppgavs som säkert att den ryska politikens hållning i stor
utsträckning bestämdes under inflytande av dessa mystiska makter.
Under kriget växte ryktena i styrka, skildringarna blevo allt mera
detaljerade, och till slut kände man snart sagt på varje
tidningsredaktion icke blott namnen på de personer, som stodo i ryktenas
medelpunkt, utan också arten av de hemska förvillelser, som
bedrevos under deras egid. Som det centrala namnet framträdde
regelbundet den sibiriske undergöraren Rasputin, vilkens person så
småningom växte till de mest fantastiska dimensioner — han
framställdes än som en Machiavelli, slug, beräknande och hänsynslös, än som
en brutal och vild Marat-typ, än som en återuppstånden marquis de
Sade, hängivande sig åt namnlösa orgier, alltför fasansfulla för att
kunna omtalas. Som hans värdiga motstycke och förtrogna
framställdes kejsarinnan Alexandra, under det att tsaren i regel fick passera
som ett viljelöst redskap i sin demoraliserade omgivnings händer.
Rasputins mord (30 december 1916) bidrog yttermera till att vidga
och färglägga de hemska berättelser, som knutits till hans person,
och knappast någon av de talrika författare, som efter revolutionen
framlagt sina minnen och intryck från dess förhistoria har
underlåtit att i vederbörlig ordning härvid draga sitt strå till stacken.
Skildringarna genomlöpa en vid skala, från de mera nyktra och
erfarna bedömarnas kritiska skepsis, representerad främst av E. J.
Dillon, vilken präglat ordet att Rasputin mera var en symbol än en
verklighet, till de rena sensationsförfattarnas hejdlöst arbetande
fantastik. Rent litterärt sett har en del av denna litteratur sitt intresse
därigenom att den till full evidens visar, hur djupt rotad smaken för
politisk rövarromantik alltjämt är hos den stora publiken. Många, kanske
de flesta av Rasputinböckerna äro knappast något annat än sent
utvuxna skott på den litterära tradition, som en gång kulminerade med
Eugene Sues och Ponson du Terrails romaner, endast med den
skillnaden att berättelserna om Rasputin i vida kretsar tagits och måhända
ännu tagas på fullt allvar. Som ett exempel härpå må nämnas att
för blott ett par månader sedan i en av de stora stockholmstidningarna
lästes en skildring av hurusom Rasputin i förbund med en i mystiska
konster förfaren tibetansk munk sammansatt ett hemligt medel, vilket
med hjälp av en mutad hovfunktionär, i själva verket hemlig nihilist,
insmugglats i tsarevitchs föda och därigenom framkallat hans
blödarsjuka. Om dylikt i nådens år 1923 kan tagas för gott i vårt relativt
sansade land, är det icke svårt att förstå vad som kunde passera som
faktiskt bevisat vid stränderna av Neva under den första perioden av
världskriget, då nervositeten under intrycket av de slag i slag följande
ryska motgångarna vuxit till det otroliga. Det är därför på tiden
att vidtaga en revision åtminstone av de mest förvirrade och
fantastiska ryktena från det sista tsarhovet, ej blott i den historiska
sanningens intresse utan också för att omsider från groteska och
fasansfulla beskyllningar fritaga en furstefamilj, som visserligen syndat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
