Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 30. 4. 1923 - Inför nya skadeståndsförhandlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216 DAGENS FRÅGOR
fore Versaillesfreden, utan man talar där med socialistorganet
»Vor-wärts» om Verhandlungen zwischen Åufrechten, d. v. s. formellt
likställda parters meningsutbyte om villkoren för uppgörelse och
samförstånd. Det nya i läget vid Ruhr är alltså, att man numera på
tyskt håll allmänt uttalar benägenhet för det nya krigets avslutande
genom en sam f örstånds f red och vill börja förhandlingar om en
sådan, medan ännu den fransk-belgiska Ruhrockupationen pågår. De
tongivande i Paris däremot orda alltjämt om ockupationens
fortsättande jusqtfau bout, till Tysklands nödtvungna underkastelse under
en ny segerfred. Endera vägen måste förhandlarna gå, vilkendera
är ännu omöjligt att förutsäga. I det avseendet klarnar situationen
först då Tyskland framställt sitt bebådade förhandlingsanbud och
franska regeringen tagit ställning till detta, antingen i form av ett
omedelbart förkastande eller genom ett svar, som ej utesluter
möjligheten av nya internationella skadeståndsförhandlingar.
Medan oklarhet ännu råder om denna kardinalpunkt i det bebådade
förhandlingsförsöket, har det sitt stora intresse att kasta en blick på
parternas senaste programförklaringar, Poincarés tal i Dunkerque,
tyska riksdagens av utrikesminister u. Rosenberg inledda Ruhrdebatt och
lord Curzons överhustal om brittiska regeringens uppfattning av läget.
Poincarés tal i Dunkerque, sedermera med knappt nämnvärda
variationer upprepat vid invigningen av ännu ett krigsmonument, bjöd
just ej på nya synpunkter. Ruhraktionen motiverades där sålunda:
»Det var emedan det betalningsskyldiga Tyskland ej betalade och ej
gjorde något för att försöka betala, det var emedan vi redan på Tyska
rikets konto måst själva förskottera nära 100 milliarder francs som vi i
kraft av fredsfördraget och efter i stadgad ordning fattat beslut av
skadeståndskommissionen togo panter och tillämpade straffåtgärder.» Dessa
panter hölle nu Frankrike fast i sin hand, och det ämnade ej släppa
dem mot blotta löften. Genom att inför världen proklamera sitt fasta
beslut att kräva respekt för traktaters helgd och för fredsvillkoren
hade Frankrike »vuxit i alla deras ögon, som akta rättskänsla och
beslutsamhet». Det hölle nu tyskarna vid strupen, men ämn.ade
ädelmodigt ej strypa någon, blott skaffa sig betalning och skydda sig
mot finansiell ruin. Anklagelsen för imperialism var barnslig.
Frankrike, som proklamerat de mänskliga rättigheterna och i vidaste mått
förverkligat folksuveräniteten, vore höjt över misstankar om att det
skulle vilja underlägga sig främmande befolkningar eller tillägna sig
territorier mot inbyggarnas vilja. Sitt verk vid Ruhr skulle
Frankrike fullända, »hålla ut, som hittills, utan våldsamheter eller
utmaningar, hålla ut till slutet och genom att sålunda med en varaktig
och återuppbyggande fred kröna de stupades verk giva dem den
bästa hyllning de kunna mottaga av efterlevande».
Som man finner, var det här den rättfärdige exekutionsbetjänten
som talade, den oböjligt ståndaktige tennsoldaten som exponerade sig,
enligt egen försäkran viss om oreserverad hyllning från alla
aktningsvärda element i det efterkrigiska Europa. Idel segervisshet och
oböjlighet alltså!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
