Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 30. 4. 1923 - Inför nya skadeståndsförhandlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 217
De tyska regerings- och riksdagsmannauttalandena voro stämda i
annan ton. Utrikesminister von Rosenberg varnade energiskt för »den
illusionen, att vi tyskar skulle äga många vänner i världen». Men om
Tysklands rätt var han lika bergfast övertygad som Poincaré om
Frankrikes. Vid Rhen och Ruhr gällde kampen, sade han, »icke timmer och
kol, utan rätts- och fredstankens framsteg eller tillbakagång». Tvungos
de vapenlösa tyskarna ned på knä, så »vore militarismen för alla
tider trumf och endast bajonetternas antal avgörande för
världspolitikens gång». Han underströk starkt, att Tyskland var »berett och
villigt att till sin skadeståndsplikts fyllande arbeta, offra och betala
allt vad det förmår». Detta vore innebörden av dess förpliktelse,
men också dess begränsning. Rosenberg bestred emellertid
möjligheten att fixera eller ens beräkna Tysklands prestationsförmåga, så
länge det franska förintelsekriget mot tysk ekonomi fortgick. Han
anslöt sig till amerikanske utrikesministern Hughes’ i Newhaventalet
antydda plan att överlåta skadeståndsproblemets lösning åt »en av
varje politisk inverkan oberoende internationell kommission av de
högsta finansauktoriteter», i vilken Tyskland och Frankrike skulle få
deltaga »med fullständigt likaberättigande». När den klargjort vad
Tyskland hittills presterat och ytterligare rimligen kunde och borde
prestera samt huru dessa prestationer skulle ske, då vore tyska
regeringen villig att vända sig till den internationella kapitalmarknaden
om ett stort lån, vilket Tyskland skulle »förse med varje av
lånekonsortiet som nödig betecknad säkerhet» och överlämna till
Frankrike eller de allierade som »omedelbart kontant förskott». Ett villkor
för det passiva motståndets uppgivande vore emellertid, att Tyskland
i någon form finge garanti för att de i strid mot Versaillesfördraget
besatta områdena utrymdes och fördragsenliga förhållanden
återställdes i Rhenlandet.
Detta om betalningen. Om tryggheten påpekade Rosenberg, att
även Tyskland komme med en räkning. Det borde undersökas, vilka
garantier Frankrike ville ge »för att i den europeiska fredens intresse
medge en lugn utveckling av de tyska förhållandena», så att nya
attentat mot Tyska rikets suveränitet ej förekomme. Omöjliga att
diskutera vore alla projekt om en självständig rhenländsk förbundsstat
eller någon internationell organisations beklädande med
förvaltningsbefogenheter där utöver de i Versaillesfreden stadgade. I allt sådant
såge man blott förberedelser för Rhenlandets skiljande från riket, och
till en sådan utveckling vore ingen regering i Tyskland beredd att
medverka. »Rhenlandet och rhenländarna äro och förbli tyska.»
Partitalarna anslöto sig i allt väsentligt till Rosenbergs förklaringar.
Lord Gurzons överhustal den 20 april har på sina håll något
förhastat uppfattats som en formlig medlingsintervention och därför i
Tyskland väckt överdrivna förhoppningar samt i Frankrike framkallat
ett barskt ord av Poincaré, att Frankrike måste av Tyskland »utan
personlig medling» vinna fullständig ersättning för lidna skador. I
själva verket förekom i talet intet medlingsanbud, men väl en rad
direkta vänskapliga råd till Tyskland och indirekta till Frankrike.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
