Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dr Samuel Johnson. Av Oscar Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DR SAMUEL JOHNSON 251
oset från vaxljusen i en tealersalong framför lantkvällarnas
doftrika svalka. I principiell överensstämmelse med denna sin
åskådning ogillade han ävenledes det under senare delen av
hans levnad uppväxande intresset för äldre folkpoesi och
sagolitteratur. Som bekant var han en bland de första som
opponerade sig mot kulten av Macphersons apokryfiska
Ossian-dikter. Utan ett ögonblicks tvekan förklarade han dem för
plumpa förfalskningar, och vad han tänkte om deras poetiska
värde visas bäst av det svar, han i en diskussion gaf den
skotske forskaren dr Blair, när denne frågat honom om han
verkligen ansåge någon man i samtiden i stånd att skriva något
dylikt: »Jå, min herre, många män, många kvinnor och många
barn.» Det var oäktheten hos Ossiandikterna, det grumliga
poetiserandet med sentimentala stämningar, förkärleken för det
oklara och konturlösa, som framkallade hans protester. Han
var icke någon negativ kritiker ex professo, som man ofta både
under hans livstid och efter hans död velat göra gällande, men
han hade en fast utformad åskådning i konstnärliga frågor, och
han ansåg det både som en rättighet och en plikt att med hela
sin auktoritet göra denna åskådning gällande gent emot
företeelser, som han ogillade. Att han som litterär bedömare hade
sin begränsning är med hänsyn till hans allmänna
utgångspunkter en given sak, men är det alldeles säkert att detta bör
betecknas som en svaghet? Det har i modern tid blivit en slags
dogm att en kritiker skall förstå allt och se på allt med
ungefär samma sympati, vilka tendenser det än må representera.
Resultatet har emellertid blivit därefter; man må blott erinra
om den ryggradslösa eftergivenhet, varmed åtskilliga av våra
dagars halvt löjliga, halvt osmakliga -ismer emottagits. Driven
efter dylika grundsatser måste kritiken i längden komma att
upphäva sig själv, under det att de Johnsonska principerna trots
eventuell ensidighet dock alltid utgöra en garanti för att
kritiken får en mening och ett mål. Dessutom får dr Johnsons
hela kritiska verksamhet icke betraktas som en isolerad
företeelse. Den står tvärtom i direkt samband med hans
personlighet och hans livsåskådning i dess helhet, och dess tendenser
äro i sin art ingenting annat än uttryck för det krav på
sanning och klarhet, som behärskade hela hans väsen. Vad hade
varit honom lättare än att, om han så velat, i någon mån
anpassa sig efter tidens krav och rubba litet på sina principer?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
