Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Finska Tornedalsbekymmer. Av Björn Collinder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINSKA TORNEDALSBEKYMMER 255
envetnast av agrartidningarna, har i själva verket hunnit
avsätta djupa spår i den finska allmogens sinnen, och de som ha
haft tillfälle att under de senaste par åren röra sig i genuint
finska kretsar kunna intyga, att harmen över det förmenta
svenska nationalitetsförtrycket mångenstädes har alstrat en tillförne
nästan okänd avoghet mot det gamla moderlandet.
Här är ej meningen att avge ett senkommet svaromål på de
finska anklagelserna. Frågan har upprepade gånger varit före
i svensk press; den som vill veta närmare besked om
förhållandena i Tornedalen kan särskilt hänvisas till d:r Albin Neanders
ypperliga utredningar i fjolårets årgång av Det Nya Sverige och i
publikationen Norrbotten. Avsikten med dessa rader är i stället att
teckna en bild av det finska käromålets upprinnelse och
utveckling och dess naturliga övergång i en hälsosam självrannsakan.
Det finska Finlands intresse för språkfränderna väster om Torne
älv är ej årsbarn med den unga republiken. Redan under ett
tidigt skede av den finska nationalitetsrörelsen riktades blicken
på de finsktalande folkstammar som bo och vistas utanför den
finländska statens gränser. Då vaknade tanken på ett
Stor-Suomi, en tanke som snart blev ett poetiskt ledmotiv, och som
fick sitt klassiska uttryck i Arvid Genetz’ strofer:
Se, Ladogas vatten vida
och Finska vikens svall
och Torneås strömdrag strida
och Maanselkäs skogklädda vall
de stycka Stor-Suomis yta
de klyva dess folk isär — — —
På villande stigar skrida
ren barnen av Väinöläs släkt,
som de svallande lockar sig sprida
för virvelvindens fläkt:
olonetsern och vepsern ej veta
var esternas färdväg går,
och karelarn skall fåfängt leta
de försvunna kvänernas spår. — — —
Även du kan i dagsljuset träda
en gång, mitt sargade folk;
än är ej vårt hopp begravet,
blott ej fråndskapens anda har flytt
utan bron kan stiga ur havet
att ena mitt folk på nytt.
18. Svensk Tidskrift 1923.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
