Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 6. 6. 1923 - Den nya arbetstidslagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
arbetstidslagen, som dock försiktigtvis endast skulle gälla provisoriskt intill
utgången av år 1923. I Washington gick så till vida allt efter
beräkning, som en internationell konvention om 8-timmarsdagen enhälligt
antogs, även av arbetsgivarne, vilka numera äro representerade på dessa
konferenser. Eljest beredde Förenta Staternas hållning de europeiska
staterna en svår missräkning. Wilsons sol hade ramlat ned som en
skinnpäls, kongressen hade vägrat att taga befattning med
Versaillesfreden, och arbetskonferensen betraktades som en särdeles tvetydig
samling av sociala kvacksalvare eller misstänktes bestå av maskerade
bolsjeviker. Så långt kunde icke unionsregeringen gå; den stod ju som
inbjudare, men den lät sig icke representeras och har sedermera icke
heller tagit någon notis om Internationella Arbetsbyråns verksamhet
i fortsättningen.
Själva konventionen har också blivit ett uppenbart fiasko. Den har
endast ratificerats av sådana stater som Grekland, Rumänien,
Bulgarien, Tjecko-Slovakiet, vilka anse det dekorativt att smycka sig med
en kulturstats yttre emblemer, men vilkas administrativa vilja och
förmåga att också i praktiken genomföra 8-timmarsdagen samt övervaka
dess efterlevnad på goda grunder torde få anses något tvivelaktiga.
Inom Nationernas förbund självt har ett omslag ägt rum. Nästa
arbetskonferens i Genua sommaren 1920 avslog en konvention om
arbetstiden till sjöss; f. n. överväges det, hur man skall kunna omgestalta
arbetstidskonventionen så, att den bättre kan falla vederbörande stater
i smaken. Den omständigheten, att konventionen endast undantagsvis
blivit ratificerad, betyder nämligen icke, att övriga länder icke alls
sysslat med frågan. Den har tvärtom varit aktuell överallt efter 1918.
En socialpolitisk lärostrid har utbrutit om vad de olika staternas
åtgärder härutinnan innebära. Så mycket är därvid klart, att å ena
sidan England och Danmark icke vidtagit några legislativa steg på
området i fråga, men väl på frivillighetens väg i kollektivavtalen
mellan organiserade arbetsgivare och arbetare fått 8-timmarsdagen
kodifierad, men med obunden övertid efter parternas fria skön, samt å
den andra, att Sverige och Norge hava de strängaste och mest
omfattande av nu gällande arbetstidslagar. Däremellan befinna sig
övriga europeiska stater, om vilkas växlande samvetsgrannhet vid
förefintliga författningars tillämpning det tvistas, men vilkas redobogenhet
under de senaste åren att lindra banden på industrien är obestridlig.
In summa: normalarbetsdagen har icke vunnit säker hemul inom den
internationella arbetarskyddslagstiftningen, och Sverige har genom sin
lag blivit den kraftigast hemsökta försökskaninen — eller
»föregångslandet» för att använda frisinnad terminologi — bland industristaterna.
Föga mindre uppmuntrande tedde sig resultatet av arbetstidslagens
roll som peacemaker på arbetsmarknaden. Där blev den i stället
peacemaker för nya konflikter. I själva verket hade aldrig arbetstiden
vållat någon större strid mellan arbetsgivare och arbetare i vårt land.
Under åren 1903—1919 hade av 4,042 arbetsinställelser endast 125 eller
3,1 % av hela antalet varit beroende på tvist om arbetstiden. Denna hade
långsamt nedgått från i genomsnitt 60 timmar vid sekelskiftet till 51 à 54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
