Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 6. 6. 1923 - Den nya skogsvårdslagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
286 DAGENS FRÅGOR
(departementschefen). Det må vara rimligt, att staten ser till att markens
växtkraft användes, då det gäller en produktion, där sådd och skörd
kanske tillhöra olika generationer, och om markägarna röja tendenser
att underlåta, vad som visas vara oundgängligen nödvändigt för detta
ändamål, så bör lagstiftningen utkräva det erforderliga. Det är vidare
mycket antagligt, att ett visst skydd för ung — eller t. o. m. yngre
— skog tillhör det verkligen erforderliga, och då bör lagstiftningen
utan tvekan lämna detta skydd. Men när utskottet påstår, att det
»givetvis» är fördelaktigare, om skog, som kan utvecklas »till
avsevärt värdefullare dimensioner» får stå, är detta en sats som
ingalunda är axiomatisk — det erfordras ju i själva verket så mycket
värdefullare dimensioner, att räntekostnaderna under tillväxttiden bli
täckta. Den smidigare formulering, utskottet givit stadgandet, torde
i sig vara att föredraga, men endast under förutsättning, att de, på
vilkas ansvar tillämpningen kommer att falla, hålla sig mera till det
tekniskt nödvändiga för skogskapitalets förnyelse än till den
ekonomiska kalkyl, som utskottets motivering lockar till — utan hemul i
lagens uttryckligt angivna syfte: att skogsmark skall användas till
skogsbörd. Ty på lagstiftningens och den uniformerande
lagtilllämp-ningens förmåga att handhava denna ekonomiska kalkyl är näppeligen
departementschefen ensam om att tvivla.
Även om skogsvårdslagstiftningens uppgift begränsas så snävt som
möjligt, lär detta statsförmyndarskap bli påkostande nog både för
förmyndaren och myndlingen. Det är därför allt skäl att icke lämna
skogsvårdslagstiftningsfrågan utan att erinra sig, att den svenska
skogspolitiken gör allt vad den kan för att göra omyndighetstillståndet
permanent. Kombination mellan skogsproduktion och
förädlingsverksamhet gör skogsbrukaren direkt intresserad i skogsmarkens
kontinuerliga avkastning. Latifundiebildningen ensam gör det möjligt att vid
uthållig brukning uppnå tillräckligt stora årskvoter för en verkligt
ekonomisk organisation av avverkningarna. Innehav av aktier i ett
bolag erbjuder till slut icke blott en möjlighet för den, som ej själv
kan äga latifundier, att placera sina penningar i skog och därav få
jämn avkastning; försäljning av dylika aktier är även ett effektivt
medel att utan förhastade angrepp på det växande skogskapitalet
frigöra dettas nuvärde för den enskilde. Bolagsformen bevarar därför
en i en årtionden lång produktionsprocess anlagd förmögenhets
rörlighet. Men hos oss är det ju ett kriterium på äkta folkligt
sinnelag att fastlåsa den ekonomiska organisationen vid besittningsformer,
som betingats av helt andra ekonomiska behov än våra,
besittningsformer, som otvivelaktigt göra den hastigaste och möjligast
fullständiga realisationen av en fastighets sparade virkeskapital till det mest
lockande exploateringssättet. Vi ha icke rätt att blunda för, hur de
historiskt betingade jordbesittningsformer, som man anstränger sig
att förklara i permanens, befordra anarkien inom den enskilda
skogshushållningen. Man kan därav sluta, att behovet av statens
reglerande verksamhet blir särskilt starkt, om man tvångsvis bevarar skogs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
