Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Striden mellan Geijer och Fryxell om aristokratfördömandet i Sveriges historia. Av B. Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334 B. BOETHIUS
skimmer lika väl som genom sin mänskliga art — feodalismen
eller det utsträckta fadersväldet och repablikanismen eller de
fria männens inbördes förpliktelse, de republikanska dygdernas
blomstring i den antika historiens ideala bilder, »Odalbondens»
statsskick i våra egna länder. Båda ha i historien framträtt
med anspråk på att vara statens grundprincip, båda trodde sig
Geijer inom staten kunna uppvisa bevarade i den svenska
ståndsförfattningen. Den byggnad, han arbetade på att uppföra med
dessa materialier, kom aldrig under tak. Måhända har resultatet
i mer än en punkt ej tillfredsställt sin upphovsmans sinne för
det reala. Brast gjorde systemet därför, att motsatsen mellan
de ideala kraven och den svenska ståndsförfattningens verklighet
till slut blev skärande för Geijer. Den etiska förpliktelsens
bärande betydelse i den konservative Geijers konstruktion av
ståndssamhället och pliktmomentets roll vid denna konstruktions
upplösning ha på ett avgörande sätt bestämt Geijers uppfattning
av adeln och dess ställning i vår historia.
»En statsmakt har, sedan konungamakten hos oss stadgades,
folket aldrig varit utan genom sin konung», proklamerade Geijer
i tredje artikeln om Representationsfrågan (1840). Han hade sagt
ungefär detsamma i Nytt »ett och annat» i anledning af frågan
om den academiska jurisdictionen (1822). Då hade han syftat
på folkets sammanfattning till en organiserad enhet genom
ståndsförfattningen, tänkt såsom en alltigenom förenande — och ej i
intressekorporationer avgränsande — ordning. 1840 betydde formeln
hans dom över samma ståndsförfattning, sedan den blivit de
enskilda intressenas bålverk. Det folk, Geijer tänkte sig efter
1838, var den republikanska principens folk, de fria männen i
deras inbördes förbindelse. Denna förbindelse innebar
fortfarande samma etiska, hela personligheten omfattande förpliktelse,
som Geijer före avfallet härlett ej monistiskt utan ur med
varandra sidoordnade principer. Fördragsprincipen gällde ej som
grund för, men väl allestädes inom den liberale Geijers samhälle
enligt formeln: lag fritt samtyckt. Någon annan grund för
makten inom samhället — då den ej är våld — kände Geijer
ej nu. Även konungens ämbete är endast en delegation av
folket, en genom ärftlighet försäkrad magistratur. Men som
sådan är konungadömet alltjämt lika nödvändigt som förut.
År 1840 förnyade Geijer sin identifiering av svenska folkets och
dess konungars historia i den inskränktare formen, att »den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
