Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Striden mellan Geijer och Fryxell om aristokratfördömandet i Sveriges historia. Av B. Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
336 B. BOETHIUS
varje differentiering inom folket med anspråk på primärt
existensberättigande såsom oförenlig med den republikanskt-monarkiska
monismen. Inför konungstanken och staten-nationens krav
kommo i hela Geijers tänkande de hög-aristokratiska
fraktionerna till korta, i hans republikanska monism rymdes ej adeln
som stånd.
Den Geijerska satsen att staten i ståndet erkänner sig själv och
sina egna ändamål har Fryxell förklarat för en obevisad fras,
ett blott ordalag, som ingen kunde eller ville förklara. Uttrycket,
som är hämtat från Nytt »ett och annat» . . ., innebar dock
helt enkelt, att ståndet såsom innefattande alla på visst sätt
verksamma statsmedlemmar blev identiskt med staten-nationen
själv i denna verksamhet. I den äldre Geijerska konstruktionen
spelade tanken en väsentlig roll, därför att den befriade Geijer
från att betrakta stånden såsom självständiga mellanmakter. Då
hans yngre teori överhuvud icke kände någon differentiering med
primärt existensberättigande inom folket, kunde han sålunda
med full konsekvens hävda, att han aldrig velat veta av några
mellanmakter mellan konung och folk. Antitesen mellan folket
och de stora, fattade såsom sig avsöndrande aristokratiska element,
är ju också väsentlig för all Geijersk historiebetraktelse. Men
det var just denna antites, som framför allt gjorde, att Fryxell
räknade honom till aristokratfördömarnas skara.
Striden mellan Geijer och Fryxell fick ett förlopp, som
väsentligen bestämdes av en från Fryxells sida djupt känd
motsättning mot Geijers hela sätt att behandla historiska problem, hans
metod, hans anspråk på vetenskaplig noggrannhet och hans stil.
Med sin äldre strävan att i historien söka återrinna eviga,
spekulativt härledda idéer hade Geijer vid denna tid själv gjort upp
räkningen. Men även den nye Geijers strävan att med den
empiriska forskningens vanliga metoder nå fram till en högsta
syntes, till »sakernas eget sammanhang», var Fryxell främmande.
Berättarens glädje över det enskilda och den naive empirikerns
trygga förvisning att ge »fakta», »själva sanningen», i samma
mån som han nära anslöt sig till källorna, stördes lika
obarmhärtigt genom en forskning, som intresserade sig för det enskilda
endast för så vitt som detta hade betydelse för syntesen, för
»sammanhanget», och självt därav hämtade en djupare innebörd.
Det induktionsmaterial, som Geijer förfogade över för sina
överblickar, var nödvändigtvis ofullständigt. Därjämte var det stun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
