Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - En germansk gestalt. Av Curt Rohtlieb
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN GERMANSK GESTALT 345
vara diktare. Den personliga uppfattningen av det lästa var helt
naturligt ofta barnets, även där källorna studerats med den
fullvuxnes grundlighet. Bakom hans reflexioner om historia och
filosofi skönjer man ett tidigt intresse för staten, dess uppgifter
och utvecklingsmöjligheter, ett problem, som efterhand för honom
blev det centrala.
I utdragen ur dagböcker och brev kan man följa hans arbeten
alltifrån hans tionde år, och det är ej småsaker, som han redan
under pojkåren hinner med. Antikens filosofi tycks han hava
studerat i stor utsträckning redan som tioårig, till stor del under
jämförelse med källorna på grundspråket. Till omväxling slukade
han nyare poesi, både tysk och utländsk. Sora tolvårig är han
lika förtrogen med Goethe, Nietzsche och förgrundsfigurerna i
nyare litteratur som med Homeros och Eddan. Men han
försummade ej heller pojkårens nöjen, gärna vän med kamrater,
och ännu hellre enstöring. Tonen i de offentliggjorda
dagboksanteckningarna stämmer väl med det porträtt, som där
återgives: en pojke i sjömansblus, hållningen en smula självsvåldig,
håret oordnat och blicken frågande. Det svårmodiga draget
över mun och ögon behövde ej väcka den mötandes
uppmärksamhet. Gent emot kamraterna var han städse rädd att röja
några intressen, som voro främmande för dem; blott för ett par
själsfränder gjorde han undantag. Att skolarbetet, som han
bedrev i vanlig ordning, tryckte honom, är begripligt, men han
tog synbarligen detta såsom något oundvikligt, vars obehag man
ej borde låtsas om.
Den brokiga mångfalden av studier imponerar emellertid
mindre. Receptiva begåvningar av lika förbluffande art har det
funnits många. Rekordexemplet är måhända John Stuart Mill,
som redan vid 8 års ålder läst ett flertal grekiska författare på
originalspråket. Men huru mycket Mill än övergår andra
underbarn, huru betydelsefull än hans livsgärning blev, har själva hans
gestalt föga av fantasi och originalitet, som kan fängsla
eftervärlden. Otto Brauns gestalt är från början rikare facetterad.
Hans tidiga obetvingliga iver att omsätta alla nya intryck i
berättelser och dikter är ett prov därpå, om man än föga kan
bedöma värdet därav, då de äldsta publicerade härröra från
1913. Men hans stränga självkritik och hans fordran på
klarhet och fasthet i sin tanke och känslovärld röja redan tidigare
anlag av helt annan art än de receptiva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
