- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Trettonde årgången. 1923 /
352

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - En germansk gestalt. Av Curt Rohtlieb

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

352 CURT ROHTLIEB

dyrkan hade intet gemensamt med den traditionella
antikuppfattningens, snarare med renässansens. »Die Leidenschaft, die
Erz geworden ist und herrliche Form», hans egen devis, är
härvidlag betecknande. De yttre sinnena betydde mera för honom
än all reflexion. »Ich bin ein rasend sinnlicher Mensch, sinnlich
aber ini ursprunglichen Verstand genommen», skriver han. Däri
låg motvikten mot det tyska lynnesdrag, som annars så lått leder
till det som med ett oöversättligt ord kallas Uberschwänglichkeit.

Med avsmak fylldes han vid återkomsten till huvudstadens
välbekanta intellektuella kretsar, där redan upplösningen
förbereddes av beskäftiga apostlar för sanning och rätt. Vad som
framförallt bjöd honom emot var dessa kretsars brist på kraft
och enhetlighet i strävandena, »was die Griechen areté, die
Ita-liener virtu nannten». Ur samma synpunkt blir det stränga
omdöme begripligt, som han fällde om ett flertal moderna
romaner, vilkas långt drivna psykologiska analys bjöd honom emot.
Huru gärna han än erkände mästerskapet exempelvis i Knut
Hamsuns Viktoria, fann han där ett »Gift der Decadenz, das
trunken macht und iri kleinen Dosen lockend wirkt,
weiterge-trieben aber ruinös ist». Huru långt hans diagnos var riktig,
kan en utomstående ej bedöma.

Ett svårläkt sår, som nödvändiggjorde ett längre avbrott i
fälttjänsten, gav honom omsider tillfälle att föra det stora verket
om staten närmare dess fullbordan, utan att arbetet dock nådde
den form, att det har kunnat offentliggöras. Huruvida hans kall,
som han trodde eller åtminstone hoppades, var statsmannens,
kan svårligen bedömas av hans strötankar om dagshändelserna.
Dit manade honom i varje fall hans dämon. Men ej ens det
historiska geniet behöver vara någon politisk ledarförmåga. Något
verkligt personligt eller något fruktbringande uppslag på
statslivets område kan man knappast skönja i hans uttalanden
härom. Även däri bär han prägeln av sitt land och sin tid.

Han behövde aldrig uppleva intigheten hos hela den rörelse,
som lockade med en systemförändrings fördelar och som ännu på
våren 1918 utan tvivel i stort ägde hans sympati. Själv bedömde
han både sitt eget folk och fienden med lika öppen blick för de
olika kulturfolkens förtjänster. Under hela den stormflod av hat
och förtal, som från ententepressen svepte över världen, hör man
från Otto Braun ej ett ord av förakt, endast en fast föresats att
göra sig immun mot alla intryck av låghet och skändlighet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Feb 20 23:24:41 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1923/0362.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free