Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 28. 7. 1923 - Vågmästaren blev vattuman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 359
dennes ställning som partiledare. Fråga är, om ens Påbodas
smidiga och populära person på längden skulle räckt till för att
överskyla de stora offer, som dessa element av partiet måste bringa vid
skattestreckets slopande och 8-timmarsdagens antagande. Intet
förutvarande liberalt statsråd tillhör heller Ekmanpartiet med undantag
av en, nämligen d:r David Bergström, vilken ingalunda kan kallas ett
lejon. Arbetslöshetsfrågans behandling under de senare riksdagarna
visar också, att man på en sådan vital punkt, tack vare hr G. G.
Ekman, kunnat räkna med den borgerliga samling, som under
nuvarande förhållanden är den enda naturliga politiken. Desto osäkrare
ställa sig däremot utsikterna beträffande försvarsfrågan. Här torde
nykterhetspartiet komma att intaga eller rättare sagt fullfölja den
destruktiva hållning, som dess representanter redan bundit sig vid i
Försvarsrevisionen. Det var också hänsynen till dessa stämningar, som
slutligen bestämde Staaffs ståndpunkt i försvarsfrågan 1913—14, och
d:r David Bergström, hans forne krigsminister, lär därvid icke svika
traditionerna.
Av de olika riktningarna torde endast Ekmanpartiet tillsvidare hava
någon framtid för sig, fastän det mycket väl kan hända, att Svenska
Morgonbladet och dess trogna snart kunna komma att finna många
av de nya bröderna alltför kallsinniga gent emot sina älsklingsidéer.
Ytterligare splittring är sålunda icke utesluten även på den kanten.
På den stadsliberala sidan synes den däremot vara ohjälplig. Något
så utlevat och kraftlöst som denna »liberalism» står väl knappast att
uppleta i vårt politiska liv. Hela dess praxis under senare år är
ett enda förnekande av de liberala idéerna, som man av hat mot
högern förrått åt den socialistiska arbetarrörelsen. Det är detta sorts
»frisinne», som Bismarck med rätta kallade »die Vorfrucht der
Sozial-démokratie». Naturligtvis företer denna riktning ur kulturella
synpunkter helt andra och mera tilltalande drag än Ekmanpartiet. Men
kommer fosterlandet att hava någon glädje av denna högre
bildningsnivå, då den t. ex. icke hindrar Dagens Nyheter och hr Eliel
Löfgren att i försvarsfrågan söka underbjuda hr Ekman och kokettera
med sympatier för den socialdemokratiska linjen? Mycket hedrande
undantag härifrån givas visserligen; dock finnes anledning befara,
att den nedärvda antipatien mot högern även framdeles kommer att
sätta denna grupp i harnesk mot alla de moderatas numera så
modererade ståndpunkter. Ty eljest bleve det ju borgerlig samling, och
vad hade då Edénfraktionen för raison d’étre? Ännu har emellertid
denna grupp icke konstituerat sig. Organisationsarbetet pågår, och
programsnickeriet, utöver de självklara fraserna om saklig,
klassobun-den o. s. v. politik, torde bereda vissa svårigheter. Det lär nog icke
heller lyckas att förena vare sig de avfällingar, som från och med
1914 års försvarskris i allt talrikare skaror lämnat partiet, eller alla
dem, som den 27 sistlidne maj vägrade hr Ekman tro och lydnad,
under hr Edens välborstade och av alla politiska dygder skinande
cylinderhatt. Många riksdagsmän och ännu flera liberala
organisationer hålla sig avvaktande; på sina håll synes man umgås med pla-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
