Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 28. 7. 1923 - En italiensk statsmannaveteran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
368 DAGENS FRÅGOR
pernas många dalar; om mödernesläkten antecknar han, att den
»utmärkt sig genom sin liberalism» och livligt deltagit i frihets- och
enhetssträvandena under 1800-talets förra hälft. Redan vid 18 år&
ålder ansågs han efter avslutade, givetvis ej alltför grundliga
universitetsstudier mogen för inträde i det praktiska livet, han blev först
advokatbiträde och vid 20 års ålder underordnad
departementstjänsteman. Giolittis administrative läromästare var den berömde
Quintino Sella, organisatorn av det n}ra kungarikets finanser, och
sedermera den högt förtjänte konseljpresidenten och finansministern
Marco Minghetti. Som generalsekreterare under fem år i
kammarrätten och därefter några år medlem av »statsrådet» befäste Giolitti den
grundliga ämbetsmannaerfarenhet, som han tidigt vunnit, särskilt
på statsfinansernas område, och sedan han invalts i
deputeradekammaren, gjorde han där sina lärospån inom budgetkommissionen. Liberal
till sin grundåskådning, slöt han sig dock snart till en mot partiets
ledare Depretis fronderande grupp och gjorde sig inom kort bemärkt
som skoningslös bekämpare av den »artificiellt optimistiska
finanspolitik», som kännetecknade den dåvarande finansministern Magliani,
en lättvindig neapolitanare med traditioner från den godtyckligt
sorglösa bourbonska byråkratien i »kung Bombas» rike. Ministertaburetten
nådde Giolitti första gången 1889, då Crispi upptog honom som
skatt-kammarminister i sin ministär. Den sträve piemontesarens
spar-samhetsnit bragte honom i konflikt med sina kolleger, och efter 18
månader avgick han, ett par månader senare följd av hela den genom
hans avgång försvagade ministären. En högerministär Rudini
lyckades ej länge hålla sig uppe, och våren 1892 anförtroddes första
gången bildandet av en ministär åt Giovanni Giolitti, som då kring
sig samlade en krets av strängt vänsterdemokratiska kolleger. Han
hade nu definitivt intagit sin plats i allra främsta ledet och förblev
sedan alltjämt en politisk faktor av första ordningen, stark genom
sin rika statsfinansiella erfarenhet, sin praktiska skarpblick och sin
parlamentariska smidighet. Karaktäristisk för honom själv är hans
reflexion om Depretis: »Man har anklagat Depretis för att vara
slipad; låt så vara, men är det då absolut nödvändigt för en statsman
att vara en ingénu?» // vecchio volpe har aldrig varit en sådan.
Här är ej platsen att i detalj skildra Giovanni Giolittis senare
stats-mannabana. Man kan följa den i hans Minnen, som naturligtvis äro
apologetiska och därför en smula partiska, men på samma gång verka
måttfulla samt fria från personligt agg och politiskt rätthaveri. De
kortfattade små personkaraktäristiker, som han i förbigående ger av
sina kolleger i ministär och parlament, förefalla att vara objektivt
hållna och beundransvärt träffsäkra. Sina egna ledande idéer
framställer han med mycken åskådlighet och lägger särskilt vikt vid sin
tidigt vunna övertygelse, att de arbetande klassernas levnadsvillkor
måste förbättras och att deras aktiva deltagande i statsarbetet ej finge
länge låta vänta på sig. Hans liberalism var emellertid strängt
borgerlig, och för socialistiska utopier hyste han aldrig någon
överdriven respekt. Sunda statsfinansers åvägabringande var genomgående
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
