Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Korfu. Romarnas första besittning i öster. Av Axel Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
398 AXEL BOETHIUS
bakom skönjes för Rom — liksom förut för Agathokles — vad
som med dagens slagord kunde kallas Roms albanska fråga:
faran att den makedonska staten skulle komma i tillfälle att
fatta fast fot vid Adriatiska havet. För Rom har emellertid
denna fråga med dess olika svårigheter till en början säkerligen
snarare verkat återhållande än eggände, trots det skrämmande
minnet av Pyrrhoståget, som klart röjde risken av en stark
granne vid Adriatiska havet.
Holleaux visar upp — hans klara, eleganta framställning på
denna punkt kan gälla som ett gott prov på hans arbete — att
intet spår av romersk politik, inriktad på ett statens ingrepp
p;å adriatiska östkusten, kan påvisas fore 230-talet, fastän
romersk enskild handel led av förhållandena där. Vid denna
tid var det illyriska rövarskepp som spridde förödelse bland
köpmän på häveit och stadsbor i kustens städer. Rom hade
utkämpat sitt första puniska krig. Landets stora resurser hade
utstått de mer än tjugu krigsåren; trots nederlag och långa,
sugande perioder av stillastående krig hade Rom i skydd av sitt
läge kunnat nyskapa flottor och arméer som karthagerna, med
all överlägsen ledning och tapperhet, ej i längden kunde motstå.
De måste uppge sitt krig, och i det av soldatrevolution skakade
Karthago mognade genom nederlagets erfarenhet den plan som blev
Hannibals: att genom ett hastigt angrepp mot det ännu ej enade
Italien upplösa de romerska resurserna. Överlägsenheten i
materiella resqrser var eljest obetvivlat på Roms sida. Rom gick
som segrare ur striden med nya besittningar och en betydande
flotta och krigserfarenhet. Men intet av detta användes
omedelbart mot öster trots missförhållandena där. Liksom i det
nyss tilländalupna kriget har senaten fortfarit att handla
allteftersom nya händelser bragte Rom i nya lägen. Det blev först
Hannibalskriget, som på allvar väckte Rom ur denna
sömngångaraktiga politik, om vilken den främste sagesmannen för
denna tid, greken Polybios talar.
Vid Adriatiska havet kom en flagrant rättskränkning, att tvinga
romarna till handling. Det tillfälliga i deras slutliga ingripande
står så klart som möjligt. Det är intressant att följa Holleaux’
utredning härvidlag, hans vidräkning med historiker som spåra
den machiavellistiska senatens medvetna maktlystnad bakom
den »sökta anledningen» till det ingrepp, som förde Rom in på
nya vägar och planer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
