Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Uttrycksbehov och språkriktighet. Av Rolf Pipping
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
410 ROLF PIPPING
precision i uttrycket av direkt gagn för den ömsesidiga
kommunikationen. Det ligger alltså i det intellektuella uttrycksbehovets
intresse att ha till förfogande ett så stabilt uttrycksmedel som
möjligt.
Annorlunda förhåller det sig med vårt känsloliv och dess
uttryck. Det emotionella livet företer en vida större olikformighet,
kräver följaktligen också ett mera växlande uttryck. Och
känslans, den estetiska värderingens förhållande till själva
språkformen är ytterligare en faktor, som framkallar variation. Ett
uttryck blir nött och trivialt; det måste ersättas med ett annat
för att den friska känslan skall komma till sin rätt i uttrycket.
Språkpsykologiska erfarenheter giva sålunda en viss objektiv
grund för åtskillnaden mellan nyttig och skadlig konservatism.
Men förutsättningen för att någon språklig konservatism över
huvud skall erkännas som berättigad är naturligtvis, att man
tillskriver kulturtraditionen ett betydande värde.
Gör man detta medgivande, reducerar sig
språkriktighetsproblemet i praktiken till en värdesättning in casu av de nyheter
som framträda. Denna värdesättning måste gälla dels deras
innehåll, dels deras form.
Förmåga av andlig nyskapelse åtföljes icke alltid av en
motsvarande förmåga av uttryck. Ännu mindre är det fallet, att
formell nydaningsförmåga alltid vore framsprungen ur ett i
djupare mening självständigt andligt innehåll. Språkligt
nyhets-makeri är ofta en mask för inre tomhet och kraftlöshet. Till
alla, som känna lust att uppträda som språkförbättrare, har
man skäl att rikta den gamla påminnelsen: Quod licet Jovi, non
licet bovi.
Det gäller att väcka en känsla av ansvar inför det andliga
arv, som språket i sin hävdvunna form representerar. Ett
kulturspråk kan icke vidmakthållas utan ansträngning, utan språklig
disciplin. Insikt härom behöves icke minst i närvarande tid,
då också de mest okunniga och talanglösa skribenter bli tryckta
och lästa, beundrade och efterapade. Schopenhauer, själv en
av Tysklands icke alltför talrika goda prosastilister, har en gång
skrivit skarpa ord om det språkfördärv, som det på hans tid
uppblomstrande mångskriveriet gav upphov till. Han uppställer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
