Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Litteratur - Två världshistorier. Av Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
418 LITTERATUR
och Sveriges statsliv. Tanken på dessa reformers gagnande verkan i
antikens Rom är därför nästan lika roande och lika verklighetsfylld
som fantasierna om en flygroute till månen.
Den betänkligaste bristen i Wells’ världshistoria är emellertid den
redan antydda, att styrkan hos de element, som skilja och splittra,
i så hög grad underskattas. Man behöver icke upphöja något eller
några kyrkliga samfund till rangen av absoluta, över kritik ställda
institutioner, men det går icke att komma ifrån deras sega livskraft
och makt över sinnena. Den historiske forskaren må ogilla dem hur
mycket som helst, men vill han vinna någon uppfattning orn deras
betydelse och verkliga makt, måste han underkasta sig besväret att följa
deras utveckling som tidsfaktorer och tidsprodukter, han kan icke
avfärda dem med några korta satser om förvanskande dogmbildning,
fördomar och trosfanatism. Lika litet som man verkligen befordrar
världens religiösa enhet genom att stämpla hittillsvarande kyrkor och
religionssamfund som efterblivna och nu meningslösa, kan man gynna
den politiska enhetstanken genom att förbise kraften hos olika staters
säregna organisationer. Wells förklarar en gäng käckt, att »han
betraktar våra dagars rättsväsen och dess rättstjänare med en i hans
temperament grundad brist på beundran», och han finner sig därför
befogad att med en axelryckning avfärda Justiniani kodificeringsarbete
av den romerska rätten. I överensstämmelse härmed är han
fullständigt likgiltig för rättens och rättsväsendets differentierade former hos
olika folk, tydligen därför att han icke ett ögonblick övervägt, huru
alla livskraftiga kulturstater uppvuxit genom och med sitt
rättsbildande arbete. Så får man heller ingen föreställning, huru det
nutida Europa med dess mångskiftande motsättningar egentligen
tillkommit. För Wells’ önskan att övertyga om nödvändigheten av en
världsreform kan det vara bekvämt att förklara alla besvärande hinder
som kvarlevande vidskepelse eller illvilliga påhitt av kortsynta och
egoistiska statsmän lika »denna atavistiske Bismarck». Men vill man
bli de farliga skrankorna kvitt, lär man som vid allt förnyelsearbete
få taga på sig mödan att bevara och anpassa det livsdugliga.
Det vore mycket frestande att mera i detalj påpeka arten av Wells’
omvärdering och diskutera dess grunder, men detta skulle kräva en
liten avhandling lör sig. Vad nu sagts, torde göra tillfyllest för att
karaktärisera arbetets allmänna tendens. Medan Wells själv torde
uppdragit planen och sammansmält det hela, synes en flock av
framstående fackförfattare medarbetat på särskilda partier, och dem ha vi
väl att väsentligen tacka för det mått av realvärde, arbetet besitter.
Ingen skall rättvisligen förneka, att boken är intressant, men det är
fåfäng möda att där efterleta kunskap om, vad som verkligen varit
och skett. Vad man finner, är upplysning om, huru Mr. H. G. Wells
önskar, att det världsförlopp skall ha förflutit, som inom kort tid och
medelst några bekvämliga reformbeslut av modern demokratisk typ
bör mynna ut i hans tusenåriga rike.
En övertygad läsare borde emellertid vara mindre viss än
huvudförfattaren, att allt hädanefter skall vända sig så idealiskt. Han kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
