Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 3. 10. 1923 - Representanttal, riksdagskvalifikationer och parlamentarism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
442 DAGENS FRÅGOR
sammansättning mycket starka hänsyn till riksdagsdemokratins
anspråk.
Om denna utveckling fortsätter, komma vi att av den berömda
engelska parlamentarismen blott tillägna oss en detalj, den för modern
folksuveränitet mest aptitliga, att folket utser representanterna, och
att ur deras krets konungens rådgivare skola tagas, kanske helst av
dem själva nomineras. Det borde likväl kunna medgivas, att knappast
på någon punkt äro förhållandena hos oss mindre ägnade att
motsvara ett parlamentariskt statsskicks fordringar. Skall någon mening
ligga i nämnda urvalsregel, då måste säkerhet finnas, att varje för
det högsta styrelsearbetet behövlig kraft sitter eller när som helst
kan inplaceras i representationen; där så icke är förhållandet, bleve
regeln blott ett premierande av det klickväsende, vartill varje sluten
församling snabbt tenderar. I England ligger saken annorlunda.
Skulle väljarna där tredskas vid anordnade kompletteringsval för att
bereda underhusplats åt behövliga ministerämnen, finnes som yttersta
reserv möjligheten att göra vederbörande till lord och
överhusmedlem. Vårt ingenjörsmässigt konstruerade valsystem, där väljarekårerna
med regelbundna mellanrum producera regelmässigt stadgat antal
riksdagsmän samt förteckningar på deras föreskrivna suppleanter, vet
icke av några dylika utvägar, utan den, som vid valförrättningens slut
är utanför, förblir utanför, tills om några år en ny valkampanj
möjligen kan bereda plats.
Till att bedöma effekten härav är det icke nödvändigt att anföra
några namn, ehuru sådana lätt nog komma på tungan. Det må vara
tillräckligt att konstatera, att ju ivrigare man vid senare
ministärskiften sökt begränsa urvalet till riksdagsmännens krets, desto svagare
har uppsättningen blivit. Riksdagsmeriter och styrelsekompetens ha
visat sig stå i mycket osäker relation till varandra.
Detta oförnekliga förhållande ger väl anledning att instämma i
kravet på bättre kvalificerade riksdagsmän men kan icke motivera
rop på färre representanter. Som väljarmassornas psyke nu en gång
är konstruerad, föreligger ingen sannolikhet, att man skulle skärpa
kandidatfordringarna, därest de tillsatta platserna begränsades.
Tvärtom, ju flera som utses, desto större är utsikten, att åtminstone något
antal verkligt duktiga skola komma med. Emellertid stiger denna
proportion så svagt och så nyckfullt, att det utan fara för grundade
invändningar kan fastslås, att med vårt nuvarande valsystem är en strikt
tillämpning av den snäva riksdagsdemokratismen ett skadligt oting
för att icke säga något värre. Vilketdera man vill välja, att göra om
valbestämmelserna eller rubba på den ortodoxa nyparlamentariska
katekesen, kan ju vara en smaksak. I allmänhet torde dock vara
förmånligast att välja den väg, som tillgodoser verklighetens behov
under de minsta yttre förändringarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
