Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Omkring arbetslöshetsfrågan. Av Otto Järte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
454 OTTO JÄRTE
eller annat sätt ändå måst mellankomma. Detta stod klart
redan i augusti 1914 och de åtgärder, som då vidtogos från
statens sida, motiverades just med att det var klokare att
staten på ett tidigt stadium ingrep förebyggande och organiserande,
än att den trädde till som sista resurs, sedan åtskilliga
kommuner kanske redan kört ohjälpligt fast med sin
arbetslöshetspolitik. I de europeiska länderna hade också den övertygelsen
efterhand rotfäst sig, att den ofrivilliga arbetslösheten icke skulle
betraktas som en fattigvårdens angelägenhet, utan som ett
föremål för socialpolitik, vilket man då ansåg vara något artskilt
från fattigvården. I Europa har man därför icke följt det
amerikanska exemplet att låta arbetsmarknaden sköta sig själv, utan
vidtagit hjälpåtgärder, vare sig man tidigare haft
arbetslöshetsförsäkring eller som hos oss i Sverige improviserat en
hjälpverksamhet.
Det statliga ingripandet har också ansetts rättvist och
påkallat ur den synpunkten, att en arbetslöshet, som följer av krig,
icke är av normal karaktär, utan måste uppfattas som en
nationell hemsökelse av samma art som kriget självt. Då det är
staterna, som åstadkomma krigen, så anses det rimligt och
logiskt att också staterna få hela de sår och revor, som kriget
och allt dess väsende vållar på arbetsmarknaden. Den
massarbetslöshet, som förefunnits under fredskrisen, har också så
tillvida avvikit från arbetslösheten under normala tider, att
kvaliteten, som eljest dominerar denna sociala företeelse,
undanskjutits för kvantiteten. Den normala arbetslösheten innebär
nämligen alltid en kvalitetsfråga, i det att det som regel är de
mindre skickliga och kvalificerade arbetarna, som i första hand
bliva arbetslösa. Varje mera inträngande statistiskt studium av
frekvensen inom fackorganisationernas arbetslöshetskassor visar,
att det städse är en ganska begränsad krets av i olika
avseenden mindervärdiga arbetare, som löpa den största
arbetslöshetsrisken, under det att de duktigare arbetarna sällan
behöva gå arbetslösa. Detta gäller i stort sett även säsongfacken,
fastän arbetslöshetsprocenten där under vår kalla och mörka
vinter är betydligt högre. Under fredskrisen var förhållandet
annorlunda. Hela företag slogos igen; gamla arbetare med
Patriotiska Sällskapets guldmedalj på rocken som belöning för
långvarig och trogen tjänst sattes på bar backe, och skickliga
arbetare avskedades i sällskap med sina sämre kvalificerade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
