Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Oscar Levertins konstuppfattning. Av Henrik Cornell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
468 HENRIK CORNELL
krets och har ordnat sig efter kaffet i vardagsrummet. Presidenten, som ännu
har håret krusat och bränt som en primo amoroso, talar politik med sina
vänner kanslirådet G. och excellensen Y. Ordensstjärnorna blänka på deras
bröst och de svära över Hiertas »nattblad», medan de titta nedåt gatan. Popu-
lasen har varit orolig. Man har sorlat utanför Hartmannsdorffs fönster och
ropat »ned med Nerman», när polismästaren kom för att »skingra». Men farao-
bordet är framsatt i rummet intill, och de politiska bekymren drunkna i klirret
av dukaterna. Ungdomen blir kvar. Den unge eleganten, greve Liljekonvalje-
stolpe, som är klädd i tidens utmärkt vackra herrdräkt — den blå fracken,
merinovästen och de ljusa byxorna med hällor — uppvaktar presidentens båda
döttrar, den blonda Adelaide och den mörka Hildur. »Rosen och blåklinten
strida ej mer, men försköna varandra ömsesidigt», säger han, oviss — som
Buridans åsna mellan de två hötapparna — vilken han skall sluta till sitt ädla
bröst, viss blott att partiet är nödvändigt, och att slottskanslisten Pira kan
väntas endera dagen. Frun i huset är ännu ung, junonisk med vackra armar.
Hon viskar i den höga fönstersmygen med den farlige och diaboliske kunglig
sekter P., som bittert leende framslungar sarkasmer över sin höga engelska
krage. »Det hörs att ni aldrig älskat», svarar presidentskan milt. Sonen från
Uppsala, elev av Israel Hwasser, är nere på besök och talar för ett par av sina
systrars väninnor om det fega i självmord. Då och då citerar han strofer ur
nyutkomna dikthäften, såsom följande av Böttiger:
Föga vann jag här i tiden,
Men den skatt, som hit jag bar,
— Du förstår mig — samvetsfriden,
Denna skatten har jag kvar.
Så sjunger fröken Adelaide Nattviolen av Nordblom och fröken Hildur
spelar en rondo av Lindpainter. Och dess lilla sentimentala melodi med sitt
triolackompanjemang fyller rummet.
Levertins konsttolkningar likna nästan alltid denna. De äro
kulturhistoriska tidsskildringar med anledning av det betraktade
konstverket. Därvid sätter han i gång en hel apparat av känslo-
analogier och associationer delvis direkt anknutna till tavlan
men framför allt hänförande sig till dess miljö och den historiska
tid, ur vilken den framgått. Fröet till detta sätt att tyda konst-
verken ligger naturligtvis i Levertins lättrörliga poetiska sinne,
som gör konsttolkningarna till små diktverk av självständigt
värde. Men han har också medvetet arbetat på att utvidga sina
kulturhistoriska associationsmöjligheter. Med vilken iver rikta
sig icke hans konsthistoriska studier just på allt, som omger
konstverken och konstnärerna, på själva den givna tiden, dess
politiska, ekonomiska och andliga förhållanden. Söderhjelm
framhåller också detta, särskilt beträffande Levertins förstudier
till boken över Callot. Här utvidga de sig till att omfatta hela
Lothringen, dess natur, dess människor och dess historia ända
från äldsta tider. Och så förhåller det sig alltid. Konstverkets
kulturmiljö är det, som Levertin vill åt. Han ser bortom och
genom konstverken människorna, som rörde sig i tiden. Tav-
lorna bli för honom framför allt documents humains, berättande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
