Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Institutionsväsen och personligt ansvar i det demokratiska samhället. Av Johan Richert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av vederhäftighet. Det fordras i själva verket både
uppmärksamhet och karaktärsfasthet hos de här medverkande, för att icke
ett kollektivt ansvar av detta slag skall inverka menligt på
sakligheten i ett eller annat ärendes handläggning. Saklighetens sken
blir alltid bevarat genom proceduren, och häri ligger faran.
(Och var eljest en procedur av liknande karaktär tillämpas,
torde vad ovan anförts äga en motsvarande giltighet.)
Det får väl emellertid ännu anses höra till sällsyntheterna
inom den svenska statsförvaltningen, att beslut och åtgärder
influeras av obehöriga hänsyn. Men det torde vara tydligt nog
— för den som ser till saken och icke till skenet — att det
kollektiva ansvaret, eller institutionsansvaret, alltid måste vara
ägnat att minska garantierna för omsorg och skicklighet i
ärendenas behandling. Varje förnuftig människa har mera
förtroende för en klok mans ord än för tre vise mäns gemensamma
utlåtande. Och i all synnerhet om det sistnämnda är enhälligt.
Ty just ett enhälligt utlåtande kan möjligtvis ha tillkommit i
ömsesidig tillit till osäkra insikter. Ett utlåtande eller en
utredning, framlagd av en »styrelse», ett »verk», är egentligen ett
oting. Den ene litar där på den andre. Den underordnade litar
ju i viss mån på att den överordnade — eller »verket» — tar
ansvaret för arbetet, och den överordnade, som icke alltid
hunnit taga någon nämnvärd del ens i arbetets ledning, måste lita
på att den underordnade gjort sitt bästa. Vore det icke bättre,
om den person, som haft den huvudsakliga eller ledande delen
av ett arbete, finge bära det odelade ansvaret utåt, han må nu
vara tjänsteman av högre eller lägre grad? Han borde åläggas
att inhämta råd och anvisningar, men arbetet skulle gå i hans
namn, icke i ämbetsverkets. Låt den nimbus av ofelbarhet,
som omger de officiella utredningarna, gå all världens väg!
Det kan icke vara nyttigt för en tjänsteman att känna sig som del
av en ofelbar institution; ambition och självkontroll kunna så
småningom slappas, mänsklig svaghet består ej provet. (Man
tänke på vissa länders katolska prästerskap.) Arbetet skulle
vinna på att utföras under tjänstemannens rent personliga
ansvar, och det vore välgörande att slippa se s. k. officiella
utredningar och utlåtanden presenteras såsom något annat och mera
än vad de äro, nämligen vissa enskilda personers verk. Det
vore icke någon förlust, om en del av den officiella visdom, vars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
