Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - Japan och två svenska Japanfarare. Av Axel Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 487
under 16- och 1700-talen, som — delvis fullbordade — ingå i de båda
biografierna. Just genom landets egendomliga, avspärrade ställning
och fördolda verkliga statsliv få de båda svenska resenärernas
skildringar ett alldeles särskilt värde. Det var i själva verket blott ytterst
få européer som kommo till Japan i dessa tider, och av dessa ha
holländarna av omtanke för sin handel varit synnerligen tystlåtna
om det svartsjukt bevakade Ölandet, där de på ganska kränkande
villkor ensamma ay européerna fått behålla vissa strängt begränsade
handelsrättigheter. Mot bakgrunden av den numer allt mångsidigare
utforskade japanska historien kunna de få äldre europeiska
iakttagarnas omdömen värderas. Och Willmans anteckningar — så
kortfattade de äro — komma enligt Hjärne därvid ej på skam. För det
första finnas just från de år, då den västmanländske prästsonen var
i Japan, inga andra utförliga redogörelser: Willmans fylla en lucka
i det historiska materialet. Särskilt framhäver Hjärne Willmans
uppfattning av det japanska riksfältherreväldet (shogunatet), som uppbar
den egentliga styrelsemakten, fastän dolt bakom det högheliga,
avskilda kejsardömet. Just på denna punkt är den Hjärneska
framställningen avbruten. Utgivaren har emellertid som en ersättning
för det ofullbordade i Willmans (liksom också i Thunbergs) biografi
insatt slutet av de tal, som utarbetades till Svenska Akademiens
högtidsdagar 1905 och 1907 och som i sammandrag ge den klart
planlagda avslutningen på de båda levnadsteckningarna. Här påvisar
Hjärne, att Willman i kejsaren sett »ett slags ärkebiskop, ett andligt
överhuvud utan ringaste krav på världslig makt», medan åter den
usurperande riksfältherren, shogunen, för honom framstått som
Japans »kejsare». Om det starkt centraliserade, aristokratiska
styrelsesättet har Willman fått en förvånande klar uppfattning. Denna
adels liv, dess trohet och mod, har också väckt Willmans aktning,
liksom även hans eget svenska krigsmannaskap bland japanerna givit
honom själv en bättre ställning, än de holländska affärsmännen åtnjöto.
Ganska annorlunda té sig Thunbergs iakttagelser. Hans berömda
Japanskildring har naturligtvis en bredd, en erudition, en rikedom
av helt enkelt oskattbart material för vidsträckta vetenskapsområden,
som Willmans korta relationer sakna. I fråga om yttre
företeelser ha Thunbergs iakttagelser även på statslivets område enligt
Hjärne ett bestående värde. Men han har ej haft den skolning, det
intresse, som skulle ha behövts för att genomskåda den
skymmande yttre statsapparaten. »Han misstänkte aldrig», skriver Hjärne,
»att han fallit offer för det slugaste politiska bländverk, som en
sjunkande regering förmått utspekulera till sitt nödvärn». Det
statliga tillståndet i Japan har han så alldeles missförstått. Han har
målat en bild av Japan med 1700-talets mest utopiska färger, en
bild, där lyx, förkonstling och skatter äro bannlysta men där fred
och upplyst patriarkalisk styrelse råda — allt en ganska bjärt
motsats mot den verkliga bilden av det förfallande riksfältherredömets
Japan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
