Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 15. 11. 1923 - Finland, Ryssland och Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
494 DAGENS FRÅGOR
terade uttalanden framträdande motståndet inom politiskt rätt
inflytelserika finska kretsar mot denna tanke och dess konsekvenser.
Ett moget övervägande i Sverige av förbundstanken bör
naturligtvis främst utgå från rent svenska synpunkter, även om lika
naturligt minnena från fordom därvid ej kunna undgå att på många
håll spela in. I den presspolemik hr Hederstiernas tal framkallat
har från rätt avancerat socialdemokratiskt håll (hr Arthur Engberg)
framhållits, att Sverige »givetvis icke kan stå ointresserat för Finlands
möjlighet att bevara sin frihet och självständighet». Hos denne
högröstade vedersakare till utrikesministertalet möter sålunda samma
tankegång som där konstaterades, att »det ligger i Sveriges eget
intresse att Finland bevaras såsom en buffertstat mot den stora
grannen i öster». Så långt är man synbarligen ense om målet —
ty öster är veterligen det enda håll, varifrån Finlands självständighet
f. n. hotas — men skarpt framträda divergenserna, när det blir fråga
om medlen, d. v. s. om huru Sverige bör i handling visa detta
intresse. Man bör nämligen väl kunna utgå ifrån, att intresset ifråga
ej kan inskränka sig till en from Morgonbladskänsla av belåtenhet,
så länge det fria Finland genom sin blotta tillvaro kan användas
som argument för det svenska försvarsväsendets rasering eller som
en dunkudde att sova på, till dess än en gång på vårt gamla
Österland kan tillämpas skaldeordet »lik en blodig sköld från statens
hjärta ryckt».
I bjärt motsats mot ett »intresse» av detta enkla slag har nu
rekommenderats ett försvarsförbund, och man har t. o. m. från
militärt håll sökt i detalj leda i bevis, att våra egna gränsers försvar
skulle kräva avsevärt större ekonomiska kostnader, om man av
politiska skäl läte förbundstanken falla, än om efter dess förverkligande
Sveriges första försvarslinje flyttades från linjen Karungi—Torneå till
Karelska näset eller linjen Viborg—Antrea—Imatra. Vare därmed
hur som hälst, visst är, att allmänna opinionen inom skilda svenska
partier skulle anse risken för krigisk sammanstötning med Ryssland
i senare fallet vara avsevärt större. Redan känslan härav skulle,
därest den ej genast fällde förbundstanken, åtminstone oemotståndligt
frammana bestämda krav på svensk kontroll över Finlands
utrikespolitik, ej av övermodigt förmyndarebegär, utan helt enkelt såsom
en garanti mot att risken ej ytterligare ökades i Helsingfors genom
exempelvis karelska äventyrligheter eller accept på några
militärväxlar i Polens affärer. Till en sådan utvidgning av Sveriges
diplomatiska verksamhet är med all säkerhet allmänna opinionen icke
beredd — varken i det finska Finland eller i Sverige. Därtill kommer,
att den försvarsreform, som förberetts genom Försvarsrevisionens
arbete, väl knappast kan väntas bli sådan, att den precis inbjuder till
att vidga de militära uppgifterna eller att den i Finland skulle
godtagas såsom underlag för ett fostbrödralag inför möjligheten till en
kamp på liv och död. En finländsk tidning har redan framhållit, att
förbundet ej finge slutas »i avrustningens tecken».
Kommande alivarsårs erfarenheter kunna måhända åstadkomma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
