Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 15. 11. 1923 - Från Kapp till Kahr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
510 DAGENS FRÅGOR
Från detta röda skräckvälde kora tillämpningen av
Weimarförfatt-ningens diktaturparagraf som en verklig befrielse. Militärbefälhavaren
i Sachsen, generallöjtnant v. Muller, tog i med hårdhandskarna mot
Dresden-regeringen samt begärde och erhöll förstärkning i trupper
från Preussen. Zeigner hämnades genom att i lantdagen »med
hänsyn till möjliga komplikationer med Frankrike» djupt beklaga, att
riksvärnet praktiserade Scharnhorsts »Krumpersystem» från tiden
1807—13 och i hemlighet organiserade reservformationer, vilket stred
mot Versaillesfredens avväpningsbestämmelser. Detsamma hade
visserligen många av hans partivänner tidigare gjort, då de för
enten-tens kontrollkommissioner förrått, var tyska vapen funnos dolda,
vilket var lika pacifistiskt som det förmodligen var profitabelt. Men
det var före Ruhrockupationen, då de tyska vänsterpartierna icke
helt förlorat illusionerna om ett framtida samförstånd med Frankrike
i »uppfyllelsepolitikens» tecken. Nu måste ett sådant offentligt tal
av en tysk regeringschef uppfattas som en riksskandal å la Kurt
Eisner. Hetlevrade tyska pressröster krävde också Zeigners häktning
som högförrädare. Presidenten Ebert och Stresemanns
socialdemokratiska ministerkolleger voro nog benägna att blunda för Zeigners
extraturer med kommunisterna, men då denne typiske
»novembersocialist» med minen av en bekymrad patriot blottade militära
hemligheter för fransmännen, blev hans mått rågat. På order från
Berlin avsattes Zeigners regering, trots sin majoritet i lantdagen, och
ett par riksvärnspatruller med färdigt gevär lyfte helt enkelt ut
herrar ministrar från deras ämbetsrum. En rikskommissarie övertog
därefter regeringsärendena i spetsen för ett kabinett av de äldsta
ämbetsmännen i resp. ministärer, tills dess lantdagsvänstern, denna
gång dock utan kommunister, hann att sätta upp en ny ministär
med en lojal socialdemokrat som chef, visserligen högtidligen
protesterande mot övergreppet, men med vilken Berlin dock ansåg sig
kunna samarbeta. Av den bortkörda regeringens fruktansvärda
hotelser att döma borde man nu häft att vänta generalstrejk och
väpnat motstånd. Men därav vart intet. Antingen måtte riksvärnets
resoluta hållning hava imponerat, eller också bida de röda
vederbörande sin tid.
Kraftåtgärderna mot Sachsen fingo emellertid betydelsefulla
återverkningar i Berlin. Den socialdemokratiska riksdagsfraktionen och
partiorganisationen sågo icke saken med samma ögon som Ebert och
ministrarna. Jämförelsen med Bayern låg för nära till hands.
Socialdemokraterna fordrade i ett ultimatum till Stresemann ett militärt
ingripande mot det uppstudsiga Munchen. Då svaret blev
undvikande, avgingo de tre återstående socialdemokratiska ministrarna ur
riksregeringen. Stresemann har fått ett kabinett n:r 3, i vilket han
i skrivande stund anstränger sig att fylla vakanserna. Personligen
är han synbarligen, i anslutning till sin tidigare tradition — han var
under kriget ivrig annektionist — på snabb reträtt från vänster, men
de tysk-nationella fordra som förutsättning för sin medverkan både
hans och Eberts tillbakaträdande, och det demokratiska partiet vill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
