Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Wilson på Pariskonferensen. Av Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WILSON PÅ PARISKONFERENSEN 535
själv framkallat genom sin anspråksfulla rättfärdighetsfraseologi.
När sedan resultaten av det fredsarbete, vilket han allmänt
ansågs ha kunnat gestalta efter sina idéförkunnelser, i stället bjärt
stucko av mot de vältaligt proklamerade idealen, så vände
sig mångenstädes missräkningens förbittring i främsta rummet
mot honom personligen. Mången, som förut i Woodrow
Wilson nästan dyrkat eri till mänsklighetens frälsning sänd
rätt-färdighetsinkarnation, slog nu över till att betrakta honom
såsom rätt och slätt en salvelsefull hycklare. Andra föredrogo att
i honom se allenast en fantast och frasmakare, en välmenande
stackare utan ringaste blick för verkligheterna här i världen,
ett rätt färdighetsfår, som förirrat sig in bland de realpolitiska
ulvarna, ett rådlöst ock maktlöst offer för de intriger som mötte
honom i Paris.
Bägge dessa rätt allmänt spridda uppfattningar torde vara
felaktiga och orättvisa. Woodrow Wilson var ingen hycklare,
utan kämpade under fredsförhandlingarna ärligt och ihärdigt
för ideella mål. Lika litet var han någon ryggradslös frashjälte
utan viljestyrka och handlingskraft. Sanningen är väl helt
enkelt, att han var en man, som satt sig övermänskliga mål före
och för sent kom till full insikt om styrkan och
svåråtkomligheten av de motståndsmakter, med vilka han givit sig i kast.
Därtill kom, att han genom sitt överskattande av värdet av att
få folkförbundsartiklarna inskrivna i fredstraktaten lockades att
tvärtom underskatta betydelsen av en del eftergifter, som han
— vanligen först efter seg kamp — gjorde för att trygga
tillkomsten av sitt älskade Nationernas förbund. Amerikanarens
obekantskap med »de lokale forholde» på vår sida om oceanen
och en rad taktiska missgrepp i hans uppträdande mot det
raskt i styrka tilltagande motpartiet hemma i Amerika gjorde
resten. Och resultatet blev vad t. o. m. Baker, om än med
en tveksam reservation, nödgas kalla det mest instruktiva
misslyckande världen skådat.
Så till vida misslyckades dock icke Wilson, som han ur
fredsfördragsutkasten bevisligen förmådde utmönstra många skriande
orättvisor, vilka han i flera fall varit tämligen ensam om att
motsätta sig. Lansing kallar de fredsvillkor han själv varit med
om att i ultimatumform förelägga centralmakterna, »outsägligt
hårda och förödmjukande och i inånga fall omöjliga att
uppfylla». Av Bakers arbete finner man emellertid, att de utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
