Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Wilson på Pariskonferensen. Av Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
536 VERNER SÖDERBERG
Wilsons energiska ingripande skulle i viktiga punkter ha blivit
väsentligt odrägligare för de besegrade, väsentligt olycksdigrare
för det Europa, som nu lider så svårt redan genom de i
mildrad form undertecknade fredstraktaternas efterverkningar. På
överresan till Europa hade Wilson, enligt vad Baker berättar,
vid tanken på den svindlande höjden av de på Amerika ställda
förväntningarna, profetiskt yttrat: »Vad jag tycker mig skåda
— av hela mitt hjärta hoppas jag, att jag får orätt — är en
besvikelsens tragedi». Besvikelsen kom, men det är en — för
övrigt lättförklarlig — ytlighetens överdrift, när huvudskulden
till det tragiska sveket åvälves presidenten Wilson.
Baker framhåller, att Wilson reste till Europa med två »stora
centrala idéer» på sitt program: folkens självbestämmanderätt
(även uttryckt i den för alla anglosachser välkända satsen, att
varje styrelse måste uppbäras av de styrdas samtycke) och
plikten till allmän samverkan i en världsomfattande association
för ömsesidig hjälp och ömsesidigt skydd — med andra ord
Nationernas förbund. Till sitt historiska ursprung voro bägge
dessa programpunkter i eminent mening amerikanska. Man
skymtar dem genomgående i Förenta staternas historia i den
där framträdande jämvikten mellan de enskilda staternas
rättigheter och, förbundsmyndigheternas makt, »State rights» och
»Federal power». De av Wilson proklamerade bägge
programpunkterna voro sålunda av gammalt lod communes för
amerikansk politisk vältalighet. Lincoln hade vid invigningen av
soldatkyrkogården på Gettysburgs slagfält 1864 som målet för
nordstaternas kamp angivit att trygga »styrelse av folket, genom
folket, för folket». Redan oavhängighetsförklaringen av 1776 hade
inskärpt, att »regeringar härleda sina rättmätiga befogenheter
från de styrdas samtycke». Wilson var bergfast övertygad om
att denna de amerikanska riksfädernas kärntanke var universell,
ej blott var amerikansk politik före och under världskriget,
utan också »alla framsynta mäns och kvinnors, varje modern
människas, varje upplyst samhälles principer och politik» —
»de äro mänsklighetens principer och måste segra». I denna
punkt var hans officielle utrikespolitiske rådgivare mera
skeptisk. Lansing beklagar sålunda, kort efter framkomsten till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
