Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Wilson på Pariskonferensen. Av Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WILSON PÅ PARISKONFERENSEN 539
sinsemellan fördelat de tyska kolonierna och bestämt
skadeståndsbeloppet. Denna kongress — till vilken utom allierade
småstater även fientliga och neutrala stater borde inbjudas •—
»kunde», förklarar franska regeringens av Baker citerade
memorandum, »ställa sig under en invokation, såsom i forna tider
stundom skett, av några bland de stora principer, som leda till
rättvisa, moral och frihet, vilka skulle proklameras redan vid
dess öppnande», och sedan skrida till att diskutera
organisationen av ett Nationernas förbund. För grovgörat på
stormaktskonferensen fann Clemenceau synbarligen på goda grunder en
dylik »invokation» skäligen onödig och malplacerad. Wilson
lät emellertid ej sin förbundstanke på detta sätt skjutas över
till en oviss framtid, utan besvarade Jusserands meddelanden
avböjande och genomdrev vid konferensens andra plenarmöte
(25 jan. 1919), att förbundspakten förklarades skola bli »en
integrerande del av det allmänna fredsfördraget». I hopp om att
pakten skulle åt hela fördraget ge dess bärande grundval, bli
»nyckeln till freden», höll han hårt på att just denna punkt
uppfördes allra främst på arbetsprogrammet. Man fogade sig
häri, men Wilsons motståndare tänkte sig knappast denna pakt
såsom vare sig den bärande grundvalen eller valvets slutsten,
utan snarare som den av retoriska skäl önskvärda
»invokationen», en idealistisk utsmyckning av ett efter helt andra
grundsatser uppbyggt fredstraktatsverk.
Baker skildrar mycket ingående utformningen av denna
»förbundspakt» från de första amerikanska antydningarna 1916 och
fram till kommissionsförhandlingarna vid Pariskonferensen.
Bland bilagorna återfinner man de viktigaste utkasten till det
berömda aktstycket, vars tillkomst sålunda kan följas steg för
steg. Påfallande är därvid, att knappast någon enda idé i hela
pakten med visshet kan betecknas såsom direkt härrörande från
Wilson själv. I stället finner man honom kompilera och redi:
gera, granska och kombinera, införa en utifrån — från
Philli-more eller House eller Smuts eller lord Robert Cecil eller en
internationell arbetarorganisation eller en judisk
propagandasammanslutning — föreslagen bestämmelse för att sedan
antingen åter stryka den efter närmare övervägande eller ock fila
på dess formulering, tills den stämde med hans tycke och
smak. Wilsons egen huvudinsats i arbetet var, menar Baker,
hans orubbliga övertygelse om att förbundet var nödvändigt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
