Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Wilson på Pariskonferensen. Av Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
540 VERNER SÖDERBERG
att det måste förverkligas genast, i olösligt samband med
fredsverket i övrigt.
Av Bakers redogörelse — vars intressanta upplysningar om
olika artiklars stamträd ligga utanför ramen för denna uppsats
— får man ett livligt intryck av huru ovälkommen president
Wilsons nitälskan på detta område var för flertalet ledande
europeiska konferensdeltagare. Deras kyliga motvilja hade han,
väl med tanke på planens retoriska omhuldande och tidigt
vunna godtagande i princip, synbarligen ej förutsett, men när
den snart nog ganska tydligt framträdde, så bidrog detta endast
att stärka hans övertygelse om att förbund och fredsfördrag
måste komma till stånd samtidigt och i en och samma traktat,
om det överhuvud skulle bli något förbund av.
Den första principiella kraftmätningen mellan Wilson och hans
motståndare kom till utbrott, när Lloyd George — i rak strid
mot den nyss förut antagna arbetsplanen — den 23 januari
forcerade fram frågan om de tyska koloniernas fördelning. Lloyd
George införde med stor regissörstalang på scenen
premiärministrarna i de brittiska dominions, vilka den 24 januari
plötsligt gästade De tios råd och där formulerade sina speciella
an-nexionskrav, den ene på Tyska Sydväst-Afrika, den andre på
den tyska delen av Nya Guinea, den tredje på Samoaöarna o.
s. v. Japan kom ett par dagar senare med sina anspråk på
Kiautschou m. m., och den 28 januari motiverades av
kolonialministern Simon Frankrikes krav på annexion av Kamerun och
Togo. Han hänvisade en smula oförsiktigt till en hemlig
brevväxling i ämnet under krigsåren mellan Cambon och Grey, men
denna oförsiktighet uppkallade genast Lloyd George, som
skyndade sig att tysta den franske Candide med en anmärkning,
att »han ej ansåg det nyttigt att läsa upp dessa dokument just
nu». Wilson var tillräckligt upprörd ändå vid tanken på att
man skulle börja realförhandlingarna på konferensen med ett
så flagrant avsteg från hans berömda 14 punkter. Med skärpa
framhöll han under debatten, vilket pinsamt intryck det skulle
göra på allmänna opinionen, om stormakterna nu »först av allt
sins emellan portionerade ut de hjälplösa delarna av världen».
Fredskonferensens fiender skulle dä säga, att dess syfte endast
var att utskifta byte, och hela dess kommande arbete skulle på
förhand råka i misskredit. Som motförslag mot
annexionskra-ven påyrkade Wilson ett mandatsystem under Nationernas för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
