Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Wilson på Pariskonferensen. Av Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WILSON PÅ PARISKONFERENSEN 549
lighet hade krävts för dess antagande, och japanerna fogade
sig knotande — en Osaka-tidning skrev harmset om Wilson,
att han »hade en kvinnlig demon inom sig». I Shantungfrågan
däremot segrade japanerna genom klokt begagnande av
konjunkturerna. Dels voro de genom hemliga fördrag försäkrade
om engelskt och franskt stöd, och dels passade de på att
hota lämna konferensen just när dagen för
fredstraktatförsla-gets överlämnande åt tyskarna tillstundade och italienarnas
hemresa redan satt de allierades mångomskrivna enighet i
tvivelsmål. Lansing driver i sina memoarer den satsen, att Japan
bara bluffade, men Wilson var av motsatt mening och tänkte
som vanligt med oro på sitt folkförbunds öde. Resultatet blev
amerikansk eftergift mot ett skriftligt underhandslöfte av Japan
att framdeles på vissa villkor återlämna Shantunghalvön till rätta
ägaren, Kina.
Av Bakers framställning finner man, att de tyska
motinla-gorna mot traktatutkaslet gjort ett mycket starkt intryck inom
brittiska och amerikanska konferenskretsar. Särskilt nervös
visade sig nu väderhanen Lloyd George, som ju ingalunda var
den minst ansvarige för traktatutkastets olyckliga innehåll. Han
greps av oro för att tyskarna ej skulle skriva under och för sitt
parlaments kritik mot regeringen vid en sådan eventualitet, och
därför tillrådde han ivrigt eftergifter i flera punkter. Den
skarpaste kritiken kom emellertid från general J. C. Smuts i två
märkliga, av Baker avtryckta brev, det ena till Lloyd George
(22 maj), det andra till Wilson (30 maj). Smuts drog sig ej för
att, vädjande till Wilsons rättskänsla, erinra denne om att
viktiga delar av fördraget både till bokstav och andemening stredo
mot de 14 punkterna och att man på segraresidan nu tycktes
stå i begrepp att efter dåligt tyskt föredöme från krigets början
behandla sina egna vid stilleståndet avgivna utfästelser som a
scrap of paper.
Wilson förefaller att vid denna tidpunkt ha råkat in i en
trött och resignerad stämning och var framför allt ej benägen
att riva upp för mycket i avtalstexterna med utsikt till nya
uppslitande kraftmätningar med den franska omedgörligheten. Han
höll emellertid den 3 juni ett plenarmöte med hela den
amerikanska förhandlingsdelegationen och expertstaben. Det
stenografiska protokollet från detta möte är ytterst intressant. Mest
diskuterades där skadeståndet och den polska frågan. Wilson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
