Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Stockholmsbilder genom fem århundraden 1523—1923. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
558 AGNE BEIJE
lynne och klimat enligt den gamla miljöteorins lära. Det är här
en främmande och sydländsk formvärld som normerar den
robusta svenska krigarens och storborgarens liv ända in i hans
bostads mest privata skrymslen — de enastående orörda
interiörerna från 1600-talet på Skokloster, där utländska konstverk och
preciösa trängas med varandra och kippa efter andan i den skumma
nordiska kammarluften, ge oss en god ledning vid kompletteringen
av de exteriörbilder, som Sueciaverket eller Haartmans och Vogels
stora kopparsticksblad meddela. Att å andra sidan karaktärisera
barocken hos oss endast som ett för tillfället importerat utländskt
mod vore lika ytligt. Den är en erövring helt enkelt, en ideell
erövring likställd med de materiella landvinningar vi något
tidigare tillkämpat oss, en bragd liksom dessa och en lika
avgörande insats i vår andliga odlings historia som de i vår
politiska. Den storartade byggnadsverksamhet, som i dess anda
nu under loppet av några få årtionden, innan reduktionen
stäckte den, fullbordades inom och utom huvudstaden och som
fått sitt eget monument i det ståtliga Sueciaverket, en epopé i
bild och den stoltaste som den svenska dikten äger, är vårt
1600-tals utan jämförelse förnämsta konstnärliga manifestation. Det
är icke allenast ett husbygge, som då utförs, det är ett
kulturbygge. Stenen har blivit tanke och betvingar i sin tur
människorna. Hur genomkomponerad och tuktad hela den yttre
tillvaron vid vissa tillfällen kunde té sig under detta vårt mest
expansiva århundrade, visar bäst en ceremonibild som Le Pautre’s
utomordentliga stick efter Dahlberg över Karl X Gustafs liktåg,
medtaget i Stockholmsbilderna för de värdefulla topografiska
upplysningar det ger. I sin strama, nästan makabra
ceremoniella pompa visar det den svenska barocken från sin strängaste
sida, och det är inte utan att den sidan ären av dess mest
karaktäristiska. Svensk barock bevarar alltid även i sina mest
yver-borna manifestationer en viss klassisk hållning, som skiljer den
från exempelvis den samtidiga sydtyska eller italienska. Äran
härför är kanske från början mer att tillskriva de utmärkta och
tyvärr icke alltid svenskfödda arkitekter, som varit verksamma
vid dess utformning, än något bestämt drag i svenskt lynne,
men den tradition, som då grundlades, har utan tvivel bidragit
att på ett avgörande sätt påverka just detta lynne.
Barockens slutpunkt och apoteos och på samma gång klaven
till hela 1700-talets Stockholm bildar det nya slottet. När efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
