Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Litteratur - En biografi över Samuel Ödmann. Av Oscar Wieselgren - Henning Wijkmark: Samuel Ödmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR
EN BIOGRAFI ÖVER SAMUEL ÖDMANN.
Henning Wijkmark. Samuel Ödmann. Stockholm, Svenska
Diakonistyrelsens förlag, 1923. Kr. 10:—.
När Oscar Levertin för snart trettio år sedan började förarbetena
till sin monografi över Johan Wellander, den vittre rådmannen i
Stockholm, som gått till eftervärlden i egenskap av författare till vår första
klassiska operalibretto, var det icke egentligen föremålets egna litterära
förtjänster som fängslade honom, ty att dessa äro tämligen
obetydliga, därom kan knappast råda mer än en mening. Thetis och Pelée
i all ära, men att visa upp någon poesi i dess torra och knaggliga
verser översteg till och med den eljest i dylika hänseenden ofta
särdeles välvillige Levertins förmåga. Men vad som fängslade Levertin
hos Wellander var icke så mycket hans poesi som hans ställning i
1700-talets svenska samhälle, hans utbildning och hans roll i tidens
poetiska sällskapsliv. Med den fina blick för kulturella nyanser, som
alltigenom utmärkte Levertin, hade han, helt visst för övrigt på ett
mycket tidigt stadium av sin forskarbana, erfarit en stark känsla av att
den gustavianska kulturens Stockholm, skildrat och karaktäriserat som
det blivit av en mängd poeter och memoarskribenter, i själva verket
icke alls erbjöd någon trogen eller typisk bild av dåtidens Sverige
sådant det verkligen var. Tvärtom fann Levertin i likhet med envar,
som gått vårt 1700-tals kultur litet närmare in på livet, att man
regelbundet, då man sträcker sina primärundersökningar utom
huvudstadens hank och stör, måste konstatera, hurusom den bildningstyp,
som uppstått och utvecklats inom de av Gustaf Illis personlighet
fascinerade hovkretsarna, icke alls slagit igenom i provinskulturens
på en gång självständiga och självmedvetna centraler. Den bild av
Sverige under den senare delen av det adertonde århundradet, som
man finner exempelvis i Claes Julius Ekeblads dagboksanteckningar,
har givetvis ett mycket högt värde men är samtidigt ytterligt ensidig
och ofullständig. Man måste erinra sig, att parallellt med den franskt
påverkade hovkulturen gick en betydande och viktig strömning, som
direkt fullföljde traditionerna från 1600-talets tungt och solitt
utrustade lärda forskning, om också med ojämförligt mycket mera
moderna vetenskapliga hjälpmedel. 1700 talet är ej blott Fersens och
Ekeblads utan också Gjörwells, Lidéns, Daniel Tilas’, Samuel Alfs och
Strickers period — för att nu icke alls tala om de stora,
världsberömda vetenskapliga namn, som under denna tid lyste vid vårt lands
lärdomssäten. Men även i fråga om dessa ha vi i allmänhet för stor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
