Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 10. 12. 1923 - Diskussionen om det senaste litterära Nobelpriset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
löjligt. För att förklara akademiens hållning gent emot Hardy
återstår då endast en utväg, den, som för mången betraktare torde
förefalla som den allra närmast liggande, nämligen att akademien,
under full och rättvis uppskattning av förtjänsterna i Hardys
författarskap, dock funnit att hans mörka naturalism med dess deterministiska
psykologi och dess pessimistiska hopplöshet icke uppfyller de krav,
som uppställts i statuterna för det litterära Nobelpriset, vilka som
bekant genom en såvitt man vet hittills icke ur kraft försatt
bestämmelse begränsa prisets utdelande till författare, som verkat »i idealisk
riktning». Formuleringen av denna klausul är givetvis icke direkt
lycklig, men meningen är i varje fall ganska klar, och tar man
hänsyn till dess tendens torde avböjandet av Hardys kandidatur få
betecknas som fullt motiverat. Måhända har Svenska Akademien också
funnit den för ögonblicket härskande entusiasmen för Hardy en smula
överdriven. Det förhåller sig ju onekligen så att Hardy i närvarande
stund av åtskilliga skriftställare i vår press skildras som en diktare
så gott som utan alla svagheter, under det att hans författarskap i
själva verket — vilket även erkänts av den engelska kritiken — är
ganska ojämnt och långt ifrån alltid odelat beundransvärt. Hans form
är tung och bunden, händelseutvecklingen ofta oskäligt utdragen och
stämningen tryckande i sin trista monotoni. Det är icke meningen
att med framhävandet av dessa egenskaper hos hans diktning söka
förneka hans betydelse, ty det vore på en gång oriktigt och lönlöst;
däremot må det väl få uttalas ett tvivel på att han verkligen äger
rätt till en så absolut enastående rangplats inom den moderna
litteraturen, som man hos oss velat tillägga honom.
Den diktare, kring vilkens namn Svenska Akademiens majoritet enat
sig, William Butler Yeats, företräder en art av poesi helt väsensskild
från Thomas Hardys. Han är en från grunden lyrisk begåvning med
stark dragning åt mystik och fantasi. Hans främsta arbeten ha
visserligen dramatisk form, men det är icke genom karaktärsteckningens
skärpa eller kompositionens fasthet som de vunnit sitt rykte.
Motiven äro hämtade ur myten och folkdikten, och behandlingen är
alltigenom lyriskt präglad. Hela den keltiska sagovärlden lever upp till
förnyat liv i dessa fantastiskt sköna verk, skrivna på ett språk av
underbart melodisk rikedom och fyllda av drömmens och sagans hela
obeskrivbara tjusning. En mera vidsträckt popularitet kan visserligen
ej tänkas komma dem till del; därtill är deras skönhet för spröd och
utsökt. Men fattar man Svenska Akademiens uppgift vid Nobelprisets
utdelande därhän att den bör söka utmärka den diktning, som
fastän av äkta halt dock genom själva sitt väsen har mindre lätt att
göra sig gällande på det litterära marknadstorget, så har man all
anledning att glädjas åt akademiens val. Särskilt från svensk synpunkt
måste det också hälsas med livlig tillfredsställelse att akademien på
sätt som skett belönat en högtförtjänt representant för ett litet folk
utom de stora världsnationernas grupp, som trots sekellångt förtryck
vetat bevara sin nationella egenart. Ömtåliga själar i Sverige ha
visserligen skyndat att med av ängslan darrande röster påpeka, hurusom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
