Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 10. 12. 1923 - Konflikten om »de fria zonerna»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 589
lingsvägen» o. s. v. Schweiziska regeringen svarade den 30 oktober
med en lika hövlig förfrågan, om Poincaré vore beredd att
diskutera även sådana schweiziska förslag, som icke gingo ut på
tullgränsens sammanfallande med den politiska gränsen. Och vore han
benägen att avstå från att under förhandlingarnas gång framskjuta
tullgränsen, enär ju en sådan åtgärd prejudicerade förhandlingsresultatet
i frågans kärnpunkt? Endast om jämlikhet mellan parterna vore
tryggad, kunde schweiziska regeringen fortsätta förhandlingarna. Till
sist erinrades i noten om att tvister om tolkning av internationella
fördrag i pakten för Nationernas förbund anges som särskilt lämpade
att lösas genom skiljedom, när diplomatiska förhandlingar ej medföra
enighet. Här förelåge ett typiskt sådant fall. Antingen enas parterna
direkt eller, om så ej sker, »anvisar pakten för de båda vänskapliga
grannstaterna rättens väg.»
Denna gång föregicks franska regeringens svar av en liten kampanj
i den under konflikten i övrigt rätt t}rstlåtna Parispressen. Le Temps
innehöll en synnerligen perfid artikel, där zonernas tillkomst
framställdes som lönen för att Schweiz år 1815 slöt sig till Frankrikes
fiender och där det beskylldes för alt nu, trots den franska segern
i världskriget, söka »perpetuera en stympning av fransk suveränitet
och förbereda en stympning av franskt territorium». Artikeln
slutar med följande, om rätt cynisk uppfattning av skiljedomsinstitutet
vittnande dictam: »Vår nationella integritet är inte ett av de päron,
som man lämnar åt en skiljedomare för att han skall skära itu det».
Artikeln framkallade gensagor även inom franska pressen, och desto
egendomligare är det att den tyckes ha varit en huvudkälla för den
framställning av konflikten, som Social-Demokraten (genom en
Pariskorrespondens av hr Martin Koch, försedd med en gillande
redaktionell not) delgav sina läsare. Fransk ultrachauvinism och svensk
socialdemokrati äro synbarligen ytterligheter, som ej sakna sina
beröringspunkter!
Under den fortsatta notväxlingen förklarade Poincaré (7 nov.), att
det ej kunde bli fråga om att under förhandlingarna suspendera
dekretet om gränsförflyttningen, och han underlät att klart besvara
schweiziska regeringens fråga, om förslag om »moderniserade» zoner
skulle få diskuteras. Däremot gjorde han trots Le Temps det
betydelsefulla medgivandet, att skiljedomsförfarande ju kunde anlitas för
den händelse en lösning på diplomatisk väg ej stod att vinna. Tre
dagar senare trädde tullgränsförflyttningen i kraft.
Schweiziska regeringen protesterade i sin svarsnot (12 nov.) mot
denna ensidiga maktspråkslösning och erinrade om att den tidigare
föreslagit ömsesidighet (liksom före 1849) i tullfrihetsprivilegierna vid
gränsen. Nu hade omöjligheten av fortsatta direkta förhandlingar
klarligen inträdt, och förbundsrådet sade sig »ej betvivla, att franska
regeringen ulan förbehåll vill inträda på skiljedomens väg». Det
anser, att »det exempel, som då gåves världen av två vänskapligt
sinnade stater, medlemmar av Nationernas förbund, rättsligen lika, men
olika i fråga om materiell styrka, ej skulle vara eit fruktlöst exem-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
